– Hjälper du mig att lyfta kartongen? Jag behöver gå till kiropraktorn varje gång jag lyft en låda eller ett barn. Tack, nu har du sparat 500 kronor åt mig. 

Mikael Wiehe tar emot mig i sin arbetslägenhet. Han är nästan precis som vanligt. Han berättar om de politiska kamper som format honom att bli den han blev. Stundtals citerar han sig själv, ord jag läst i andra intervjuer med honom, som att det bakom varje man finns en övergiven familj. Ibland hör han inte ordentligt, eller glömmer bort vad han var på väg att säga. Då tystnar han för ett ögonblick och ber mig ta om frågan. 

– Jag har skojat med orden hela mitt liv. Nu är det orden som skojar med mig.

Annars har hans liv inte ändrats nämnvärt sedan han fick alzheimer. Han är fortsatt munter och optimistisk, både när han talar om framtiden och det förflutna. I sitt sommarprat berättade han om diagnosen för hela svenska folket. Snabbt, i slutet av programmet, släppte han bomben. Efter det har han försökt leva ungefär som han brukar. Går upp på morgonen och skriver låtar. Gör sin morgongymnastik. 

– Två gånger i veckan gör jag 100 armhävningar. Det gör jag för att jag ska kunna skryta med det. 

Går på promenad, på bio och tittar på nyheterna. 

Fast turnerar gör han inte längre, vilket är helt fruktansvärt, tycker Mikael Wiehe. 

– Jag blir hysterisk när jag inte har för mycket att göra. Jag får posttraumatisk stress. Jag tänker mycket på volvochefen, PG Gyllenhammar. Han var högsta hönset, och sedan blev han gammal. Jag tänker på hur det var att bestämma allt och sen inte bestämma nånting. Då känner jag mig besläktad med honom. 

Hittills har diagnosen utvecklats ”förvånansvärt jättebra”, enligt Mikael Wiehe. Fast när han tänker på vad som väntar blir han förbannad. 

– Det gör mig arg att jag har alzheimer. Men den vreden tjänar ingenting till. Man kan bli arg över tillståndet i Gaza, men man kan inte bli arg över sin alzheimer. Det blir meningslöst. 

Vad gör du med de känslorna?

– Ja, vad gör man? Det är väl bara att fortsätta som vanligt. Skriva en bra låt och hålla käften. 

I bokhyllan bredvid Mikael Wiehe står 93 anteckningsblock fyllda med låtar. Han har börjat prata med Malmö stadsarkiv om att magasinera dem där när han dör. 

– Men jag tänker hellre på att skriva nya låtar än på vad jag ska göra med de gamla. 

Den senaste låten han skrev klart handlade om Israels folkmord i Palestina:

Bosättningar blir större

Ockupanterna blir fler

Soldater bryter armarna

på barn som kastar sten

Hämndens svarta änglar

lyder ingen lag

Landet växer lite varje dag

Den går att se som en fortsättning på vad han alltid har gjort. När Mikael Wiehe tänker tillbaka på sitt liv återkommer han till några platser: Sydafrika, och kampen mot apartheid. Latinamerika, och motståndet under militärdiktaturerna. Vietnam, och USA:s orättfärdiga krig. 

– De där honnörsorden betyder inte lika mycket längre; ANC, Nicaragua, Vietnam … men de har varit stora byggstenar i mitt liv. Det var våra kompisar som blev ihjältorterade i Chile, Uruguay … de var lika gamla som vi.

Mikael Wiehes rörelse från sin småborgerliga barndom i Malmö ut i världen är väldokumenterad, hur han först arbetade som invandrarlärare, som det hette på den tiden, men snart hängav sig helt åt musiken. I tidiga år var det jazzorkestern, senare var det proggbandet Hoola Bandoola Band. Där var Mikael Wiehe kapellmästare – en sträng sådan, med hög tröskel för vilka låtar som var speldugliga, enligt hans forna bandkamrater. 

Under 1970-talet for de världen runt och sjöng sina solidaritetsvisor om fred och frihet. På 1980-talet var Mikael Wiehe med och anordnade en gala mot apartheidsystemet i Sydafrika. På 1990-talet återförenades Hoola Bandoola Band. Sedan dog hans bandkamrat och nära vän Björn Afzelius i lungcancer. 

– Motståndet gjorde oss levande. Det gav en mening åt livet, att vi var en del av nånting större. Jag vet inte om vi hade några visioner om hur det socialistiska samhället skulle byggas, men vi var helt övertygade om att vi skulle förbättra världen. 

Ett annat minne dyker plötsligt upp, som när grundaren av ETC kom ut som transperson första gången.

– Jag minns när Johan Ehrenberg blev Jenny. Jag satt framför teven och grät, för jag tyckte att det var så himla modigt. Att gå ut med något sånt … det var också ett sätt att förändra världen. På den fronten har det ju gått ganska mycket framåt. 

Hur tycker du annars att dagens tid skiljer sig från den du växte upp i?

– Jag tror att varje tid på olika sätt fruktar sin egen undergång. Varje rörelse formar sitt eget motstånd och sin egen fiende. På det sättet är världen sig lik. Nu är det klimatet som kommer att göra att världen går under, säger Mikael Wiehe. 

Men det var inte bättre förr, understryker han. 

– De som önskar sig tillbaka, till något som var på 1950-talet, de är redan akterseglade. De har spelat ut sig själva ur matchen. 

Om du skulle beskriva den värld som du ska lämna, hur skulle du sammanfatta den?

– Samma jävla krig mellan rika och fattiga. Somliga människor uppför sig som svin, andra människor blir vackrare och starkare under pressen. Jag skulle gärna vilja vara bland hjältarna. 

Vilka är det? 

– De som förstår att det finns ett motstånd. Som gör sitt bästa för att stå på de smås sida mot de stora. De svaga mot de starka, de fattiga mot de rika. 

Hur vill du annars bli ihågkommen?

– Som en god äkta man. Som en snäll pappa. Och som i valet mellan det bättre och det sämre, valde det bättre. 

Har du varit en god äkta man och en snäll pappa?

– Jag säger som alla andra: Jag gjorde så gott jag kunde. 

Vad har din fru Maya betytt för dig?

– Det vill jag inte så gärna tala om. Men jo, hon har stöttat mig. Utan henne hade det inte blivit några låtar. Det hade inte funnits plats, det hade inte funnits tid. 

I 15 år gick Mikael Wiehe i psykoanalys för att komma underfund med sitt förhållande till kvinnor. Han kom fram till att han var rädd för dem. 

– Därför att jag som pojke upplevde att kärleken var villkorad. Om du gör som jag säger älskar jag dig, men om du inte gör det älskar jag dig inte lika mycket. Min mor handlade efter den principen. 

Trots att han ogärna talar om sin familj släppte han till mångas förvåning en skiva om sitt äktenskap för lite drygt 15 år sedan. ”Sånger från en inställd skilsmässa” handlade om hur hans fru var på väg att lämna honom för en annan. 

Om du redan innan hade den här känslan att kärleken var villkorad, vad innebar det att bli lämnad?

– Jag var ingen lätt person att vara med. Jag var svartsjuk, jag trodde aldrig att jag skulle vara det! Det är föraktligt. Varje människa har naturligtvis rätt att gå när den vill och om hon tror att hon kan hitta en bättre kille än jag, så självklart. Ja, så säger hjärnan … men kroppen och hjärtat visade sig ha sidor som jag inte ville kännas vid. Så starkt som jag upplevde det övergivandet har jag inte känt med någon annan. 

Hur tog det sig uttryck?

– Det blev den där skivan. ”Mikael Wiehe ska väl inte skriva en skilsmässoplatta, han ska väl skriva om Vietnam”. Just därför ska jag göra det! Det överraskade kanske inte någon annan, men det överraskade mig. 

Hör du de här rösterna om dig själv i huvudet?

– Jag noterar dem. 

Fast hellre än att tala med sig själv skulle han tala med andra. Han tycker om att träffa människor och saknar tiden då han umgicks mer med sina vänner. Nu är det färre och färre som är kvar i livet.

– Ska jag stå kvar på stranden och se dem alla fara iväg? Kan jag inte få slippa det? Kan jag inte få bli påkörd av en spårvagn eller något?

I arbetsrummet hänger foton på vännerna. Otaliga bilder från spelningar, studiobilder på olika musikprojekt från de tidiga jazzåren till idag. 

Hur var du som ung?

– Vi som spelade musik hade en upphöjd position på St Petri-skolan. 

Har du bra självförtroende?

– Ja, det har jag nog. 

Har du alltid haft det?

– Ja. 

Vad kommer det ur?

– Jag vet inte. Att ha gott självförtroende är att tro på sig själv. Det hindrar en inte från att ställa frågor. Nu har jag blivit lite ängsligare med den här alzheimer-grejen. Jag har nog fått lite sämre självförtroende, men det försöker jag bekämpa. 

Är detta första gången du konfronteras med döden?

– Jag har alltid sysslat med döden. Kråkor som dör, lindansare som faller, skepp som sjunker … 

Men har du tänkt att du själv kan dö?

– Ja, det har jag varit medveten om. Men jag vill inte att det ska göra ont. Jag har sedan länge sparat ett tidningsurklipp med adressen till en klinik i Schweiz där man kan få ett piller och kola vippen. Det är väl för att ha en reservutgång. 

Nyligen fick Mikael Wiehe en liten blodpropp. Den var inte så farlig, utan gick över snabbt. Men han fick åka in till sjukhus. 

– Det var tyst, det var lugnt. Det var stillsamt och jag bara låg där, i ett blåvitt sken och möttes av den professionella vänlighet som man möter i sjukvården. Och jag tänkte: Så här skulle jag vilja dö. Jag har stort förtroende för att jag kommer att dö snyggt och prydligt.

Vad tror du händer efter döden?

– Jag tror ingenting. Även om jag vacklar litegrann ibland …

Du tror inte att du kommer att träffa Björn Afzelius?

– Nej, det tror jag inte. Men jag kan ha fel. Låt oss se!

Jag undrar vilket budskap han önskar ska leva vidare efter hans död. 

– Jag skulle vilja formulera något klatschigt men det vill sig inte riktigt. Fred och frihet, visst. Ett jämlikt, jämställt samhälle. Att den rika minoriteten inte får bestämma ordningen. Jag är övertygad om att de många människorna inte vill gå ut i krig, eller förslava sin nästa. Vänstern har ett optimistiskt budskap: Att frigöra människan från orättvisorna och ta fram kärlek till sina medmänniskor. Det är väl dit vi ska, på något vis. Man får inte ge upp. Det gäller att hänga med, ligga i. Och tänka att människan i grunden är god.