Palestinska journalisten: Så tog sig Israel in i mitt huvud

Dagarna innan vi kom fram till vägspärren vid Netzarim i Gaza, i början av april 2024, repeterade jag och min fru en avskalad berättelse om oss själva. Vi hade redan genomlevt sex månader av krig, men det här skulle bli första gången vi stod öga mot öga med israeliska soldater. Efter att ha sett journalister dödas, sjukhus bombas och barn träffas av kulor, trodde vi att hur vi berättade vår historia skulle kunna avgöra allt – för våra liv och våra chanser att ta oss ut.

Vi skulle berätta sanningen, men vi skulle hålla oss till de delar som minst sannolikt skulle väcka misstankar: att vi var en familj på flykt som lydde Israels order – vilka ofta kom via flygblad som släpptes från luften och anonyma, automatiserade telefonsamtal om att vi skulle evakuera söderut sedan vår stadsdel i Gaza City totalförstörts efter månader av bombningar. Att Asmaa var gravid och att vår tvåårige son, Rafik, var försvagad av undernäring. Vår plan var att undvika att berätta att vi är journalister. Och vi skulle inte säga något som avslöjade att denna resa var början på vår flykt från Gaza, att vi planerade att ta oss in i Egypten vid gränsövergången i Rafah. Jag övade på mina svar tills orden kändes kalla. Jag var beredd att bara tala som en pappa och äkta man som försökte överleva.