Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Vi behöver hårdare tag mot den totala laglösheten till havs

Bild: Eran Hakim/Shutterstock

Dagens ETC.

Det finns få anledningar att fira internationella fiskeri­dagen. Dagens industriella fiske är en tävling i rovdrift som påverkar långt mer än haven. Sverige är inget undantag. Dags att åtgärda, skriver Sandra Lamborn på Greenpeace.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Idag är det den internationella fiskeridagen. Det är en dag som kanske inte uppmärksammas så mycket som den borde, men som har kommit till för att belysa den avgörande betydelsen av marina ekosystem i balans och vikten av att säkerställa hållbara fiskbestånd i världen över.

Tyvärr är vi idag långt ifrån detta mål. Dagens industriella fiske kan bäst beskrivas som en tävling i rovdrift, vilket inte bara påverkar livet i havet utan i förlängningen oss alla.

Få vet nog att det på det öppna havet, det vill säga allt vatten som inte är en del av något lands territorialhav och som utgör den största delen av haven, råder total laglöshet. Där färdas monster­trålare som dammsuger haven på liv och lämnar småskaliga kustfiskare med tomma nät. Industrialiseringen av fiskeflottan inneburit en enorm ökning av dess kapacitet att tömma haven, och dess effektivitet ökar för varje år. Att de öppna haven trots detta lämnats laglösa har lett till att 90 procent av världens fiskbestånd nu antingen är utfiskade eller fiskas maximalt.

Sverige är inget undantag. På västkusten har de stora rovfisk­arna i stort sett helt försvunnit. I Östersjön har torsken kollapsat och sillen och strömmingen ser ut att gå samma öde till mötes. Trots larmrapporter om kollapsade bestånd ökade EU fiskekvoterna för 2023 på bland annat sill i centrala Östersjön med 14 procent, ett förslag som majoriteten av riksdagspartierna ställde sig positiva till. Verklighetsfrånvänt men knappast förvånande, då det har blivit snarare regel än undantag att EU:s fiskekvoter går på tvärs med vetenskapens rekommendationer.

Fiskbestånden kan skyddas både av sänkta fiskekvoter men än mer effektivt genom instiftandet av marina reservat. Den vetenskapliga rekommendationen är att minst 30 procent av haven behöver omvandlas till skyddade områden till 2030. Detta mål har Sverige ställt sig bakom. Men både Sverige och resten av världen har mycket kvar att göra.

På pappret och enligt antagna politiska mål är tio procent av Sveriges hav skyddat, men verkligheten ser annorlunda ut. Exempelvis är det fortsatt fritt att bottentråla i dessa områden, ofta helt utan tillståndsprövning, vilket i sig är ett brott mot miljölagstiftningen både i Sverige och i EU. Globalt är det endast två procent av världens öppna hav som har något skydd.

I mitten av februari samlas världens länder för att efter decennier av förhandlingar slutföra ett globalt havsavtal. Det blir dagar som kommer spela en avgörande roll för vår blå planets framtid, för allas vår framtid. För att kunna föra denna avgörande FN-process i hamn och vända utarmningen av livet i haven behöver Sveriges regering säkerställa följande internationellt:

• Svenska regeringen måste hålla en stark position och pusha EU framåt i förhandlingarna för ett globalt havsavtal.

• Utrikesminister Tobias Billgren måste själv leda den svenska delegationen i New York. Det är av yttersta vikt att Sverige visar att man tar förhandlingarna på allvar genom att man kommer till förhandlingarna väl förberedd och med stark representation.

Och nationellt:

• Sverige måste ta sitt ansvar även på nationellt plan. Reglera nyttjandet av de befintliga marina reservaten så de får ett skydd värt namnet.

• Flytta ut trålgränsen permanent till tolv sjömil utanför den svenska kusten.

• På sikt måste bottentrålning som fiskemetod fasas ut helt.

00:00 / 00:00