Debatt: A-kassan tvingar mig till svält eller löneslaveri

Jag tillhör dem som inte längre bjuds in till framtiden.

Jag har arbetat heltid i 39 år. Jag har burit samhället på mina axlar i tysthet, i regn som i solsken. Men nu, vid 60 års ålder – med en kropp som bär spår av ett långt arbetsliv – är jag arbetslös. Arbetslös sen ett år tillbaka. Och från den 1 oktober i år riskerar jag att kastas ner i fattigdom, eftersom de nya a-kassereglerna då träder i kraft. Enligt arbetsmarknadsminister Mats Perssons logik är jag inte längre värd rätten till mat, bostad eller kläder – eftersom jag inte accepterar otrygga gigjobb med omänskliga villkor.

Den nuvarande regeringen har infört en gradvis sänkning av a-kassan, vilket innebär att arbetslösa successivt får lägre ersättning ju längre de är utan jobb. Efter 100 dagar sänks ersättningen till 70 procent av tidigare lön, efter 200 dagar till 65 procent, och efter 300 dagar kan den falla ned till 365 kr per dag – en nivå som är otillräcklig för att täcka grundläggande levnadskostnader.

Det är ett val som påtvingas mig: svält eller löneslaveri. Jag väljer mina principer. Jag väljer att behålla värdigheten, även om den kostar mig tryggheten.

Tidigare arbetsmarknadsministern Johan Pehrson uttryckte det krasst: Det har varit för ”fett” att vara arbetslös. Han beskrev de nya reglerna som en ”studsmatta” för de arbetslösa – en metafor så tondöv att den avslöjar mer än den döljer. Studsmatta för vem, kan man undra, när verkligheten för oss är ett kallt betonggolv utan fjädring.

Samtidigt skyddas andra. Tidigare landshövdingen Anna Kinberg Batra får behålla sin månadslön på ca 120 000 kronor ända fram till 2029 – trots att hon lämnat sitt uppdrag efter JO-kritik. Hon faller inte. Hon landar mjukt. Hon representerar de som räknas.

Och vi andra? Vi kallas lata. Vi misstänkliggörs och bestraffas kollektivt med försämrade försäkringar, sänkta stödnivåer och ett system som förväntar sig att vi ska resa oss och springa – samtidigt som det sparkar undan benen på oss. Det finns inget verkligt stöd till arbetslösa som mig. Inte heller utbildningsvägar tillbaka. Och åldersdiskrimineringen är verklig – ingen vill ha en 60-åring, oavsett kunskap eller erfarenhet.

Det är frihet, säger de. Frihet att välja, frihet att arbeta, frihet att skapa sin egen framtid. Men jag frågar: frihet för vem?

Makthavarnas frihet bygger på vår ofrihet. Vi ser hur rot-avdraget höjs för dem som redan har råd att renovera sina hem. Vi ser också hur regeringen sänker skatten på ett sätt som främst gynnar de rikaste. Och vi ser hur människor som Anna Kinberg Batra får behålla sina höga månadslöner trots att de lämnat sina uppdrag i vanära – samtidigt som vi stigmatiseras som lata och tvingas ned i ekonomisk osäkerhet. Allt detta sker i ett samhälle där det är de längst ner i hierarkin som kallas ‘bidragstagare’ – som om det vore ett karaktärsfel.

Vad de erbjuder mig – och tusentals andra arbetslösa – är inget annat än ett brutalt ultimatum: de ger mig revolvern och tvingar mig att spela rysk roulette med mitt liv som insats. Kulan i kammaren symboliserar svält, hemlöshet och förnedring. De tomma kamrarna symboliserar underkastelse, osäkra gigjobb, förnedrande kontrollsystem och slitjobb som tär på kropp och själ.

Det är inte frihet jag ser, utan klassamhällets brutala verklighet – förklädd som reform.