Ale Låke: Kön spelar roll – men inte i nya socialtjänstlagen

Den 1 juli trädde Sveriges nya socialtjänstlag i kraft. En reform som sägs vara modern, förebyggande och mer tillgänglig. Men mitt i alla vackra formuleringar om tidiga insatser, tillitsfullt bemötande och kunskapsbaserade arbetssätt finns en påfallande tystnad: orden ”mäns våld mot kvinnor” nämns inte. Istället talas det om ”utsatthet i nära relationer”, ”våldsutsatta” och ”närståendevåld” – begrepp som låter neutrala men som i praktiken osynliggör kön och makt. 

Sverige har förbundit sig att följa Europarådets Istanbulkonvention, det mest omfattande rättsliga ramverket i Europa för att bekämpa våld mot kvinnor. Där slås det fast att allt arbete mot våld måste utgå från ett genusperspektiv och främja jämställdhet och kvinnors egenmakt. Artikel 6 i konventionen är tydlig: kön spelar roll – och det måste också synas i lagstiftningen. 

Ändå väljer Sverige, trots sin feministiska självbild, att reformera en av sina viktigaste välfärdslagar utan att tydligt erkänna den könsbaserade karaktären av våldet. Det är inte bara ett politiskt val. Det är ett svek mot de kvinnor som varje dag söker skydd, stöd och rättvisa – och ett brott mot våra internationella åtaganden. 

När kön suddas ut försvinner strukturen bakom våldet 

Att beskriva våld i nära relationer som könsneutralt är inte bara teoretiskt missvisande – det är praktiskt farligt. Vi vet att majoriteten av våldsbrott i hemmet begås av män mot kvinnor. 

Det handlar inte om enstaka individer i olyckliga relationer, utan om ett systematiskt mönster av makt och kontroll som speglar ojämställdhet i samhället i stort.

När lagstiftningen inte erkänner detta, blir det svårare att utforma insatser som faktiskt träffar rätt. Det blir svårare att föra statistik, identifiera riskfaktorer och bedriva effektivt förebyggande arbete. Könsneutralitet i lagtexten leder till blindhet i praktiken – och i förlängningen till att kvinnors utsatthet bagatelliseras. 

Kvinnojourer pressas att anpassa sig – eller försvinna 

Kvinnojourer har i decennier burit det praktiska arbetet med att skydda kvinnor från våld. De har byggt sin kompetens på könsspecifik kunskap och erbjuder ett stöd baserat på trygghet, förståelse och gemenskap – ofta av kvinnor, för kvinnor.

Men när nya lagar och riktlinjer präglas av könsneutralitet ökar pressen på jourerna att anpassa sig till en modell där kön inte längre spelar någon roll. Det kan betyda att resurser omfördelas till aktörer utan våldskompetens eller könsperspektiv – och att kvinnors rätt till skydd i kvinnoseparata miljöer urholkas. Det hotar inte bara verksamheternas existens, utan även de kvinnors säkerhet som söker sig dit. 

Det här behöver politikerna göra – nu 

Det är inte för sent att rätta till kursen. Vi kräver att regeringen: 

∙ Tydligt inkorporerar ett genusperspektiv i tillämpningen av den nya lagen. 

∙ Säkerställer att Istanbulkonventionens krav uppfylls i både lagstiftning och praktik. 

∙ Erkänner att mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem, inte ett privat relationsproblem. 

∙ Värnar kvinnojourernas unika kompetens – istället för att likrikta dem i jämlikhetens namn. 

Vi har en lagstiftning som säger sig vilja förebygga våld, stärka barnens rättigheter och skapa trygghet för de mest utsatta. Men utan ett erkännande av kön – kommer den att missa målet. Våldet är inte könsneutralt. Det borde inte politiken vara heller.