Sverigedemokraterna
Debatt: SD:s vitbok är ett strategiskt försök att kontrollera berättelsen

verigedemokraternas Mattias Karlsson möter press efter presentationen av den andra delen av vitboken om partiets historia vid en pressträff under politikerveckan i Almedalen.
Bild: Christine Olsson/TTDagens ETC
När Sverigedemokraternas vitbok nyligen blev tillgänglig som sökbar pdf blev det snabbt en nyhet – inte för vad den avslöjar, utan för att det nu är partiet själva som försöker ta kontroll över sin historia. Boken är omfattande, källrik och stundtals uppriktig. Men den är också något mer: ett verktyg i en medveten kommunikationsstrategi.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
På ytan ser det ut som en självrannsakan. Den dokumenterar SD:s rötter i vit makt-miljöer, nationalistiska rörelser och antisemitism. Den visar hur individer med kopplingar till rasistiska och högerextrema grupper varit aktiva i ledande funktioner. Men partiet ställer inga egna frågor om hur detta kunnat ske – eller vad det säger om urvalsprinciper, kultur och ideologisk kontinuitet.
Det är inte partiet som talar, utan en extern författare. Det är ingen slump. SD har valt att outsourca sin egen historiska genomlysning – och därmed också distansera sig från innehållet. Författaren är visserligen fristående – men också före detta medlem i partiet, vilket väcker frågor om oberoendet. Vitboken får tala, men partiet förblir tyst. Det är en medveten iscensättning: erkänn det som redan är känt, presentera det sakligt, och låt berättelsen om ”förändring” växa fram genom disposition och ton.
Det är detta som gör vitboken till ett exempel på strategisk kriskommunikation snarare än ett ideologiskt bokslut. Genom att inkludera kritiken i sin egen berättelse avväpnas den. Det är en välkänd metod inom politisk kommunikation: formulera problemet själv – så får du också definiera lösningen. SD:s mål är inte bara att ta avstånd från sitt förflutna, utan att styra hur andra talar om det. Genom att till synes lägga alla kort på bordet, skapas illusionen av öppenhet. Samtidigt sätts en gräns för samtalet: detta var då – nu är nu.
Men den bilden är farligt förenklad. För vitboken säger mycket om vad SD har varit, men ytterst lite om vad SD är. Den saknar en reflektion över varför människor med extrema åsikter gång på gång rekryterats till centrala funktioner, varför vissa fått komma tillbaka, och varför så många delar av det rasistiska tankegodset fortfarande finns kvar – om än i mer sofistikerad språkdräkt. Det är tystnaden i nutiden som är mest talande.
Det är lätt att tolka vitboken som ett avslut. Men vi bör snarare se den som ett startskott: för fortsatt journalistisk granskning, akademisk analys och politisk mobilisering. SD:s berättelse om sig själv är just det – deras. Den förtjänar inte att stå oemotsagd. I en tid då historien allt oftare skrivs med strategiskt syfte, måste vi läsa med både öppna ögon och kritiska frågor.
Vi har all anledning att läsa vitboken. Men vi måste också förstå varför den skrivits – och vilka som har mest att vinna på att vi ser det som historia.
Ämnen i artikeln
Kommentarer
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler. Läs reglerna innan du deltar i diskussionen. Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
Detta kanske också intresserar dig

Därför störde vi talen på Almedalsveckan: Våga beskatta superrika för klimatet!

Vi är adopterade och donatorskapade: här är vår syn på debatten som förs om oss

Vi offrar inte vår framtid för Fortums vinster

Eid-firande utan islam och apor i slöjor – det svenska mångfaldshyckleriet

Det här borde du se på med bestörtning, Dousa
