Debatt: SD:s vitbok är ett strategiskt försök att kontrollera berättelsen

På ytan ser det ut som en självrannsakan. Den dokumenterar SD:s rötter i vit makt-miljöer, nationalistiska rörelser och antisemitism. Den visar hur individer med kopplingar till rasistiska och högerextrema grupper varit aktiva i ledande funktioner. Men partiet ställer inga egna frågor om hur detta kunnat ske – eller vad det säger om urvalsprinciper, kultur och ideologisk kontinuitet. 

Det är inte partiet som talar, utan en extern författare. Det är ingen slump. SD har valt att outsourca sin egen historiska genomlysning – och därmed också distansera sig från innehållet. Författaren är visserligen fristående – men också före detta medlem i partiet, vilket väcker frågor om oberoendet. Vitboken får tala, men partiet förblir tyst. Det är en medveten iscensättning: erkänn det som redan är känt, presentera det sakligt, och låt berättelsen om ”förändring” växa fram genom disposition och ton. 

Det är detta som gör vitboken till ett exempel på strategisk kriskommunikation snarare än ett ideologiskt bokslut. Genom att inkludera kritiken i sin egen berättelse avväpnas den. Det är en välkänd metod inom politisk kommunikation: formulera problemet själv – så får du också definiera lösningen. SD:s mål är inte bara att ta avstånd från sitt förflutna, utan att styra hur andra talar om det. Genom att till synes lägga alla kort på bordet, skapas illusionen av öppenhet. Samtidigt sätts en gräns för samtalet: detta var då – nu är nu. 

Men den bilden är farligt förenklad. För vitboken säger mycket om vad SD har varit, men ytterst lite om vad SD är. Den saknar en reflektion över varför människor med extrema åsikter gång på gång rekryterats till centrala funktioner, varför vissa fått komma tillbaka, och varför så många delar av det rasistiska tankegodset fortfarande finns kvar – om än i mer sofistikerad språkdräkt. Det är tystnaden i nutiden som är mest talande. 

Det är lätt att tolka vitboken som ett avslut. Men vi bör snarare se den som ett startskott: för fortsatt journalistisk granskning, akademisk analys och politisk mobilisering. SD:s berättelse om sig själv är just det – deras. Den förtjänar inte att stå oemotsagd. I en tid då historien allt oftare skrivs med strategiskt syfte, måste vi läsa med både öppna ögon och kritiska frågor. 

Vi har all anledning att läsa vitboken. Men vi måste också förstå varför den skrivits – och vilka som har mest att vinna på att vi ser det som historia.