Debatt: Vi är adopterade och donatorskapade: här är vår syn på debatten som förs om oss

I Dagens ETC (17/6) skriver Annie Croona att Johanna Frändén i Dagens Nyheter (13/6) höjer biologin till skyarna, utan hänsyn till livsvillkor och relationer. För oss som är adopterade eller donatorskapade betraktas det biologiska ursprunget ofta som sekundärt, ibland till och med oväsentligt. Vi vill slippa ställa våra sociala relationer i konflikt med rätten till kunskap om vårt biologiska ursprung. 

Nu ger vi vår syn på den debatt som förs om oss och på vad fokus egentligen borde vara. 

Croona har delvis rätt. Adoption och könscellsdonation skiljer sig markant åt i vissa avseenden. Adoptionskommissionens utredning visar att barn tagits från sina biologiska mödrar, ofta under tvång eller människohandelsliknande omständigheter. Detta är inget som donatorskapade personer regelmässigt utsätts för. 

Däremot är det inte bara Frändén som kopplar samman adoption och könscellsdonation. Statliga utredningar har länge dragit paralleller mellan de två. I den utredning från 1983 som ligger till grund för dagens regler om könscellsdonation jämfördes verksamheterna. 

Regleringen är alltså konstruerad med regleringen kring internationell adoption som förlaga. Men adopterade och donatorskapade har mer gemensamt: att staten – genom privata adoptionsorganisationer, fertilitetsföretag och regional sjukvård – förvägrar barn rätten till kunskap om sitt biologiska ursprung. 

Enligt barnkonventionen har barn rätt att, så långt det är möjligt, känna till sina föräldrar. För adopterade och donatorskapade innebär det en rätt till kunskap om sitt biologiska ursprung. Men i Sverige gäller detta inte. Adopterade och donatorskapade får först som myndiga rätt till information om sitt biologiska ursprung. Adoptionskommissionens utredning visar dock att adopterades informationen många gånger avsiktligen har fabricerats eller inte dokumenterats.

En donatorskapad tonåring under 18 år kan förvisso få vetskap om sitt eget genetiska ursprung, men måste först få sin intellektuella mognad utredd och bedömd vilket också är djupt kränkande. 

Samhället har under lång tid byggt upp lagar och regler där vuxnas önskan om att bli föräldrar fått gå före barnets rätt till identitet, sammanhang och historia. 

Den internationella adoptionsverksamheten granskas och omförhandlas nu. Som Adoptionskommissionen understryker måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Huruvida kränkningar skett och om personen fått ett bra liv är två skilda frågor som måste separeras. Detta är lika sant för donatorskapade. 

Alla människor bör ha rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung. Fokuset bör därför inte ligga på de individer som inte önskar nyttja denna rätt. Istället bör diskussionen handla om de politiska och juridiska resonemang som formar villkoren för våra liv på gruppnivå. 

Det är hög tid att se över regleringen kring könscellsdonation, som bygger på en föråldrad syn på adoption och barnets rättigheter. 

Vi är adopterade och donatorskapade, vi är också lesbiska och queers. Vi vet att kärleksfulla familjerelationer inte kräver genetiska band, och att barn kan ha fler än två föräldrar. Vi ser gärna familjekonstellationer bortom kärnfamiljsnormen. 

Våra erfarenheter bekräftar att debatten inte bör fastna i genetiken som avgörande för relationer. Debatten bör istället handla om lagstiftning och mänskliga rättigheter. 

Ingen människa borde av staten berövas eller undanhållas kunskap om sitt genetiska ursprung.