Debatt. Kent Vilhelmsson.

2015-08-25 03:00
Bild: Bernat Armangue/AP/TT

Västsahara litar på Sverige

Efter att Sverige tagit viktiga strategiska steg för att erkänna Västsahara sätter många sitt hopp till den svenska socialdemokratins starka rättvisetradition. Vi måste ta emot västsahariernas förtroende, skriver Julia Finér, ordförande Emmaus Stockholm.

Det spelar ingen roll vem jag träffar. Människorättsförsvarare från ockuperade Västsahara, ungdomar i flyktinglägren eller regeringsföreträdare – alla västsaharier jag möter sätter sitt hopp till Sverige och Socialdemokraterna. Västsaharas främste maratonlöpare, Salah Amaidan, är just nu i Sverige för att starta kampanjen #Springförfrihet, och han säger samma sak: Sverige spelar en nyckelroll för Västsaharas framtid.

I år har Marockos ockupation av Västsahara pågått i 40 år. En ockupation som döms ut av både FN och Internationella domstolen i Haag. Den unga generationen västsaharier som levt hela sina liv under ockupation är uppgivna, men de ser en ljusglimt. I Sverige har viktiga strategiska steg tagits för att erkänna Västsahara och frågan bereds just nu på högsta nivå.

Jag vill berätta om min vän, Salah Amaidan, för i hans historia ryms dynamiken i Marockos ockupation av Västsahara. Förtrycket, exilen, men även hopp.

”Vi är otroligt glada över att Sveriges riksdag röstat för att erkänna Västsahara, det skulle betyda mer än ni kanske kan tro”, säger Salah till mig. ”Vi behöver hopp. Vi behöver framtidstro, att någon ser vår situation. Ni måste förstå att alla unga i Västsahara sätter sitt hopp till Sverige. Alla följer nyheter från Sverige om Västsahara hela tiden.”

Salah växte upp i El Aaiun, Västsaharas huvudstad, med marockanska poliser i varje gathörn. När han var tolv år gammal rekryterades han till det marockanska löparlaget och flyttade till Marocko.

Efter ett par år blev han skadad och skickades hem till sin familj. Samtidigt startade en fredlig intifada i Västsahara. Salah deltog i protesterna mot ockupationen, greps och torterades i flera dygn. Detta trots att han, precis som alla andra, bara hade protesterat fredligt. Polisen ställde ett ultimatum: ”antingen lämnar du Västsahara och fortsätter tävla för Marocko, eller så får du ett långt fängelsestraff”.

Salah var bara 17 år och visste inte så mycket om politik. Chockad och skrämd efter att ha blivit torterad valde han att fortsätta springa för Marocko. Allt eftersom blir han en allt skickligare löpare, springer stora internationella lopp för Marocko och vinner pris efter pris. År 2004 blev han utvald att representera Marocko under ett stort lopp i Frankrike. Salah vann och de sista hundra meterna innan mål höll han upp Västsaharas flagga.  ”Jag ville springa under min egen flagga, inte ockupationsmaktens flagga”, säger han om händelsen. Uppståndelsen blev enorm, Salah tvingades söka politisk asyl i Frankrike och har inte kunnat återvända hem sedan dess.

Jag har flera nära västsahariska vänner och vet hur ockupationen tär på dem. Att leva i exil är ensamt och hårt, framtidstro blir viktigare än någonsin. När Salah och andra unga västsaharier berättar om sitt hopp till Sverige handlar det framför allt om ett hopp till den svenska socialdemokratins starka rättvisetradition. Vi måste ta emot de unga västsahariernas förtroende. Det blir allt viktigare att Sveriges formella erkännande av Västsahara kommer på plats.

 

 

Kent Vilhelmsson
Julia Finér 
Ordförande Emmaus Stockholm