Debatt: Sverige måste göra mer för våra fem minoriteter

Det är i år 25 år sedan Sverige ratificerade Europarådets minoritetskonventioner och erkände judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. Genom historien har de fem minoriteterna på olika sätt utsatts för diskriminering och övergrepp. Staten och samhället har bidragit till att undertrycka och osynliggöra minoriteternas språk, traditioner, religioner och kulturarv. 

Erkännandet år 2000 innebar därmed ett viktigt skifte i svenska statens förhållningssätt till minoriteterna. Trots det präglas livsvillkoren för de nationella minoriteterna fortfarande av efterdyningar och effekter av tidigare kränkningar och övergrepp och av den diskriminering personer som tillhör nationella minoriteter utsätts för än idag.

DO publicerar nu rapporten ”Nationella minoriteters rättigheter
– några iakttagelser och rekommendationer 25 år efter Sveriges ratificering av Europarådets minoritetskonventioner”. DO vill med rapporten uppmärksamma utvecklingen under de 25 år som passerat efter ratificeringen av Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetskonventionerna). 

Sverige behöver göra mer för att säkerställa de nationella minoriteternas rättigheter och förebygga och motverka diskriminering av judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Trots utvecklingen av lagstiftning och uppdrag till olika myndigheter kvarstår fortfarande brister i Sveriges efterlevnad av minoritetskonventionerna. 

Erfarenheter av och rädsla för diskriminering är ett hinder för de nationella minoriteternas tillgång till sina rättigheter. Till exempel kan barns och vårdnadshavares intresse för att ansöka om modersmålsundervisning i skolan påverkas av om barnet eller vårdnadshavaren är utsatt för diskriminering. Ett annat exempel är att händelser som Skånepolisens olagliga register över romer, och som uppdagades 2013, självfallet påverkar förtroendet för rättsväsendet och romers vilja att kontakta polisen och sannolikt myndigheter i stort. 

Utvidga diskrimineringslagen så att skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet blir heltäckande.

Även skolors oförmåga att hantera trakasserier av judiska elever begränsar dessa elevers möjligheter att uttrycka sin identitet och tillgång till en utbildning på lika villkor. Exemplen på hur diskriminering påverkar de nationella minoriteternas tillgång till sina rättigheter är många.

DO föreslår att regeringen bland annat bör:

• utreda frågan om att införa språk som en självständig diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.

• utvidga diskrimineringslagen så att skyddet mot diskriminering i offentlig verksamhet blir heltäckande och omfattar till exempel myndighetsutövning av bland annat polis.

För att säkerställa individers tillgång till lika rättigheter och möjligheter räcker det inte enbart med en reglering om likabehandling och skydd mot diskriminering. Det behövs också andra åtgärder för att personer som tillhör de nationella minoriteterna ska kunna bevara och utveckla sina språk, traditioner, religioner och kulturarv. Åtgärderna kan till exempel vara att säkerställa tvåspråkig undervisning eller utbildning i och på de nationella minoritetsspråken eller att personer får tillgång till äldreomsorg och förskola på de nationella minoritetsspråken. Det kan även handla om att se över annan lagstiftning och regelverk för att exempelvis säkerställa judiska traditioner och religionsutövning utifrån den grundlagsskyddade religionsfriheten. 

Förutom förstärkt lagstiftning och tydligare regelverk finns även behov av åtgärder som backar upp lagstiftningen med en stabil infrastruktur. Till exempel är ämnet modersmålsundervisning ofta en marginaliserad del av verksamheten i skolan och det råder brist på läromedel i de nationella minoritetsspråken.

Vidare har det under lång tid konstaterats att det råder brist på modersmålslärare, vilket ytterligare försvåras av det faktum att det inte ens är möjligt att studera alla nationella minoritetsspråk på universitetsnivå. Mot denna bakgrund kan Sveriges sätt att implementera rätten till utbildning i nationella minoritetsspråk ifrågasättas. 

Det här är ett tydligt exempel på hur glappet mellan rättighet och praktik är för stort. Bristerna och otydligheterna i den svenska lagstiftningen som rör nationella minoriteter och minoritetsspråk ger idag ett alltför stort utrymme för myndigheters och kommuners tolkningar. Personer kan i dag inte alltid få negativa besked eller beslut rättsligt överprövade och det saknas därmed ofta möjligheter för individer att utkräva sina rättigheter. Brister och otydligheten i lagstiftningen och svårigheterna att utkräva sina rättigheter leder sammantaget till att individers tillgång till lika rättigheter och möjligheter inte säkerställs. Att det finns brister i uppföljningen och att det saknas en utpekad ansvarig myndighet som bedriver systematisk tillsyn av tillämpningen av lagstiftningen förstärker allvarligheten i situationen.

DO föreslår att regeringen bland annat bör:

• överväga behovet av ytterligare lagstiftning eller regelverk för att främja individers tillgång till de rättigheter som följer av minoritetskonventionerna.

• inrätta eller utse en eller flera myndigheter med tillsynsansvar över den lagstiftning som reglerar de nationella minoriteternas rättigheter.

• förtydliga bestämmelserna i lagstiftningen som rör nationella minoriteter med utgångspunkt i minoritetskonventionerna och göra dessa rättigheter utkrävbara för individer.

Det finns anledning att göra ett omtag 25 år efter Sveriges ratificering av minoritetskonventionerna. Sverige har fullt ut inte lyckats bryta med tidigare förhållningssätt och diskriminering av judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar är än idag ett omfattande problem. 

Rapporten överlämnas nu till regeringen. Min förväntan är att den ska bidra till en positiv utveckling och en situation där personer som tillhör de nationella minoriteterna fullt ut har tillgång till lika rättigheter och möjligheter.