Hoppa till innehållet

Replik

Debatt: Vänsterpartiet hade öppet mål – misslyckades ändå

Bild: Henrik Montgomery/TT

Dagens ETC.

Varför återvinna just de väljare som gått till SD? Varför släppa ifrån sig klimatfrågan? Varför tona ned individens ansvar? Vänster­partiet hade alla förutsättningar, men också en strategi som motverkat möjligheten att växa. Till sist är det ledningens misslyckande.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

En bra eftervalsanalys utgår från vad som faktiskt skett, säger biträdande partisekreterare Hanna Gedin (V). Överens, då kan vi konstatera att Vänsterpartiet antagligen aldrig haft ett bättre utgångsläge. Jonas Sjöstedt lämnade med flaggan i topp och Nooshi Dadgostar fortsatte med att lyfta partiet genom att stoppa förslaget om marknadshyror, samtidigt som Socialdemokraterna i fråga efter fråga övergav tidigare ståndpunkter och lade sig dikt intill högerblocket. Alliansfriheten övergavs utan att medborgarna hann reagera och i frågor om migration och kriminalitet tävlade Socialdemokraterna med högerblocket om att föreslå de mest repressiva åtgärderna. Högerns fokus på invandrarna som det stora samhällsproblemet mötte inget som helst motstånd från ledande socialdemokrater. Tvärtom övertog man högerns retorik. Klimat­frågan slutligen reducerades till en fråga om elpriser och kärnkraft.

Öppet mål för vänstern kan man tycka med ett stort förtroende i ­miljö­- och välfärdsfrågor. Men ­partiets strategi, fastslagen på kongressen, har uppenbarligen motverkat denna möjlighet att få partiet att växa i breda löntagargrupper. Hanna Gedin säger att målet var att uppnå rödgrön majoritet och för att nå detta gällde det att vinna arbetarväljare, inte minst i bruksorter och på landsbygden. Även miljonprogrammen nämns nu, men i den antagna strategin är det väljare ”utanför städerna” som framhålls, det vill säga SD-väljare. Miljon­programmen utgör dock en mindre del av de många flerbostadsområden i städerna där Vänsterpartiet växer och är starkt.

Så frågan kan ställas varför vi ska återvinna just de väljare som gått till SD, de väljare som ofta står längst från partiet? De finns ju många fler väljare som inte gått till SD? Jo, en stor del av dessa väljare är arbetare och ofta LO-medlemmar, det vill säga infödd svensk manlig arbetarklass. Men arbetarklassen består idag bara till en mindre del av denna manliga industriarbetarklass. Det största LO-förbundet är idag Kommunal, kvinnligt dominerat. När ska kvinnorna bli en lika viktig del av arbetarklassen som männen? Kvinnorna finns över hela landet, i sektorer som stadigt har vuxit under lång tid, dvs utbildning, sjukvård, omsorg och rader av serviceverksamheter. En annan lika viktig del av arbetarklassen är alla de som har utländsk bakgrund, första eller andra generationens invandrare. Arbetarväljare måste idag breddas till att innefatta breda grupper av löntagare, ofta med både gymnasial och även eftergymnasial utbildning.

För att nå vad man uppfattar som arbetarväljare tonar partiledningen nu ned klimatfrågan. Tillsammans med högerblocket beslutar man om en generell sänkning av bensinpriserna. En sänkning som i realiteten ger det största stödet till storstadens bensinslukande suvar. Detta beslut kompletteras av att partiet råder oss att inte ta upp livsstilsfrågor, folk måste kunna fortsätta att flyga och äta kött utan att få dåligt samvete. Ja, livet ska helt enkelt fortsätta som vanligt. Ingen ska oroas av något tal om klimatomställning.

Miljöengagerade partimedlemmar och väljare har inte känt igen sitt parti. I medierna har effekten blivit att partiet inte längre uppfattats som ett miljöparti. I den kanske mest avgörande frågan har partiet förlorat auktoritet och denna förlorade auktoritet har spillt över på andra områden. Istället för att stå upp för en radikal klimat- och miljöpolitik har partiet uppfattats som ett parti som anpassar sig efter väljaropinioner. Detta är sorgligt eftersom Vänsterpartiet fortfarande om vi utgår från förd politik och nu senast valmanifestet är det parti som antagligen har den bästa klimat- och miljöpolitiken.

Med vår bakgrund i arbetarrörelsen och folkrörelser undrar vi vart det personliga ansvaret tagit vägen? Att partiet på detta sätt signalerar att det vi som individer gör är betydelselöst skadar tilltron det som är vårt gemensamma arbete. All rörelse, all kamp, börjar med att individer agerar och tar ansvar. Men istället för att uppmuntra ung­domar i miljörörelsen och fackliga aktivister säger Nooshi Dadgostar att ansvaret är politiskt. ”Din trygghet är politikens ansvar” som det heter på en av valaffischerna. Vi medborgare behöver inte lägga oss i. Partiet har även tappat väljare till S genom att inte framstå som ett radikalt alternativ.

När vi nu kan ta del av vad som faktiskt skett kan vi konstatera att partiets strategi misslyckats kapitalt. Partiet har överlag misslyckats på landsbygd och bruks­orter. Partiet behöver en ny offensiv landsbygdspolitik och en bostadspolitik som inte bara riktar sig till hyresgäster. I våra storstadsområden ser det annorlunda ut, framför allt i kommunvalet, där partiet i till exempel Stockholm och Göteborg gått fram kraftigt samtidigt som vi backat i riksdagsvalet. Skillnaden mellan kommun- och riksdagsval har aldrig varit större. Denna skillnad är ett mått på partiledningens misslyckande.