Debatt: Därför hotar rikslistor demokratin

Tänk dig att du skulle se en rubrik med texten: Trump centraliserar Republikanerna – ska själv utse ledamöterna till kongressen. 

Du hade förmodligen hickat till, tänkt den rimliga tanken att detta är ytterligare ett steg i den farliga utveckling USA just nu raskt går i. En utveckling där president Trump ifrågasätter oberoende myndigheter, stretchar och överträder gränserna för sin legala makt. Nu är det inte Trump det gäller, utan Miljöpartiet, där frågan om en så kallad ”rikslista” ska avgöras på helgens kongress. Denna centralisering förespråkas av Miljöpartiets partistyrelse, och nu också av ledarskribenten Henrik Jalalian (Ska MP välja riksdagsledamöter enligt Marie Kondo-metoden?, Dagens ETC).

Politiska partier är speciella organismer, svåra eller omöjliga för utomstående att förstå sig på. Att deras interna processer och inre liv aldrig diskuteras, annat än i de undantag partierna är föremål för kriser eller skandaler, är inte särskilt konstigt. Partierna bär dock upp demokratin och partierna kan därför ta beslut om sig själva som också påverkar demokratin i stort.

Idag bestämmer partierna på distriktsnivå hur riksdagslistorna i varje valkrets ska se ut. Processerna ser lite olika ut, men kandidater som är hågade får ge sig tillkänna och be om medlemmarnas förtroende. Detta hanteras i provval, utfrågningar, valberedningsintervjuer, och på andra sätt. Medlemmarna avgör, regionalt, hur listorna ser ut, och väljarna i valkretsen avgör sedan.

Sverigedemokraterna är det enda undantaget. De har sedan sitt inträde haft en centraliserad beslutsprocess, där en valberedning tagit fram ett förslag, som sedan med något enstaka undantag antagits. Men även SD håller faktiskt successivt långsamt på att föra ner makten på lägre nivå.

När riksdagsledamöter hamnat i bråk med sitt parti, händer det att de går ur partiet och blir så kallade politiska vildar. De stannar då i riksdagen med full lön, men utan parti och utskott. Detta ifrågasätts ibland, SD har föreslagit att partierna ska kunna utesluta dem från riksdagen. Även om de flesta vid en första anblick kan tycka att det låter rimligt, så skulle konsekvensen även här bli en enorm maktöverföring till partiernas ledningar. Partiledningen har redan idag, och så måste det vara, ett enormt maktövertag mot en enskild ledamot. Men idag finns en kostnad för partiledningen att sparka en ledamot, eftersom ett mandat och medel går förlorat. 

Men varför är en rikslista då ett demokratihot? En central rikslista skulle innebära en enorm maktkoncentration. Obekväma riksdagsledamöter skulle kunna sållas bort av partiledningen, betydligt enklare än idag. 

Färre skulle våga säga emot och riskera att bli impopulära. Andra partier skulle också kunna följa efter. Rikslistor omöjliggör i praktiken personkryss och personvalskampanjande, eftersom möjligheten att kryssa sig förbi partiledare och andra kända företrädare är betydligt mindre. Det skulle ytterligare förvärra och cementera problemet med att riksdagsledamöter ofta är tämligen okända. Riksdagsledamöter skulle inte ha sitt mandat från sina medlemmar och därmed tappa sin regionala förankring, eftersom mandatet skulle komma någon annanstans ifrån. En anonym valberedning skulle i praktiken utse de folkvalda, som av sekretesskäl inte får säga mycket om sin process.

Jimmie Åkesson gjorde häromdagen ett utspel om att han inte vill förändra och stärka grundlagen. Detta uppfattades av många som ett demokratihot. Men det var en västanfläkt jämfört med vad som står på spel i Västerås för Miljöpartiet, och i förlängningen för Sverige. Hot mot demokratin kan förkläs i olika färger.