Debatt: Framtiden tillhör inte den som skrattar åt oron

När Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott och ledande företrädare för Sverigedemokraterna, hånar Greta Thunberg handlar det sällan om klimatfrågan. Det handlar om något djupare, en oro för att världen förändras och att gamla ideal inte längre ger samma trygghet. 

I många generationer har manlighet kopplats till kontroll och styrka, till att inte visa känslor och till att stå oberörd när världen runtom förändras. Nu ruckas den bilden. Allt fler talar om ansvar, omtanke och samarbete som verkliga uttryck för mod.

Klimatfrågan har blivit mer än en miljöfråga. Den har blivit ett test på vad vi värderar som styrka. Hånet mot klimataktivister handlar sällan om fakta. Det handlar om vem man vill vara i en föränderlig värld. För vissa grupper blir klimatförnekelsen ett sätt att hålla fast vid gamla ideal, där tystnad och likgiltighet värderas högre än ansvar och omtanke. 

I det perspektivet blir attackerna mot Greta Thunberg symboliska. Hon utmanar en ordning där kraft mäts i dominans snarare än samvete. Att Greta dessutom valt att stå upp för människor i Gaza har gjort henne ännu mer kontroversiell i vissa kretsar. Men hennes engagemang visar att mod inte går att begränsa till en enda fråga. Det handlar om att ta ställning för mänskligheten, nu och i framtiden, och även när det kostar. 

Samtidigt formas många pojkar och unga män av digitala miljöer där klimatfrågan används som slagträ. I sociala medier görs omtanke till svaghet, medan likgiltighet hyllas som mod. Det är en farlig utveckling. De unga som växer upp med den bilden riskerar att tro att engagemang gör dem mindre värda. I själva verket är det tvärtom. Den man som vågar bry sig, vågar förändra och ta ansvar visar styrka på riktigt.

Det är mänskligt att känna oro inför förändringen. Många män upplever att deras plats i samhället håller på att försvinna. Men förändringen handlar inte om att förlora något, utan om att vinna något större. 

Vi är en del av ett samhälle som genom stora utsläpp av koldioxid skadar både människor och natur. Om vi vill minska risken för extremväder och vattenbrist, både för oss och barnen som kommer efter, måste vi ändra på det tillsammans.

Framtiden tillhör inte den som skrattar åt oron, utan den som möter den med öppna ögon. Vi behöver nya förebilder som visar att styrka kan vara omtanke och att mod kan vara att välja annorlunda. 

Det är inte svagt att bry sig om klimatet och freden. Det är mänskligt, moget och nödvändigt. Den som vågar hoppas, vågar också handla. Det är där framtiden börjar.

Tro och solidaritet

Jesper Eneroth, vice ordförande


Johan Büser, riksdagsledamot


Rafael Waters, förbundsstyrelsen

Malik Siyan, distriktsordförande i Stockholms län


Per-Arne Håkansson, riksdagsledamot och förbundsstyrelsen


Klas Corbelius, författare och förbundsstyrelsen

Nisse Wessling, distriktsordförande i Värmland

Anders Berthling, förbundsstyrelsen