Debatt: Tidölagets migrationspolitik spelar gängen rakt i händerna

Sedan Tidöavtalet har migrationsspolitiken blivit alltmer inhuman. Det gick från bristande vandel och återkallande av permanenta uppehållstillstånd till tvångsvistelser på mottagningscentrum för asylsökande. Enligt regeringen beror gängkriminaliteten i Sverige på ”allt för stor invandring och misslyckad integration” och nu krävs militära interventioner. 

Vi anser att integrationspolitiken är misslyckad. Forskningen redovisar helt andra orsaker och lösningar till samhällets problem. Vi uppmanar Tidöpartierna att ta till sig vetenskapen. Och göra om, göra rätt.

Regeringsunderlaget målar upp en bild där invandrare kopplas samman med kriminalitet och tillskrivs många av samhällets problem. Invandrarna beskrivs som ovilliga att integreras och kulturella skillnader som oöverkomliga. Ordet invandrare, och därmed även asylsökande och flykting, blir synonymt med kriminell och extremist. Det är att demontera vad samhällsforskare kallar det nordiska guldet: människors tillit till institutioner, och varandra.

Att behandlas som kriminell och skiljas från samhället kommer att minska förmågan att integreras hos dem som till slut beviljas asyl.

Forskning visar hur nyanlända vill lära sig språket, leva enligt svenska lagar och värderingar, skaffa vänner och bidra till samhället. Institutet för framtidsstudier har visat att invandrares värderingar alltmer liknar svenskars ju längre de befinner sig här, och att majoriteten invandrade från Mellanöstern och Afrika känner större samhörighet med Sverige än med sina ursprungsländer. 

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi visar att ungdomar med invandrarbakgrund satsar mer i skolan och att fler tar högskoleexamen än sina etniskt svenska jämnåriga, trots att de ofta har sämre studieförutsättningar. 

Pågående psykologiforskning visar att fredliga gator, demokrati och jämställdhet är bland det som nyanlända tonåringar uppskattar mest i Sverige. 

Forskningen visar alltså en bild i rak motsats till Tidöpartiernas påståenden.

Integration är en komplex företeelse, något som sker inom och mellan människor. En modell som används inom psykologforskningen beskriver fyra processer som kan ske när en person möter en ny kultur: Integration, att ta till sig en ny kultur samtidigt som man bibehåller sin existerande; assimilation, att man frångår sin existerande kultur och lever helt efter den nya; separation, att man avfärdar den nya kulturen och behåller sin existerande; och marginalisering, att man förkastar både kulturerna.

Integration är alltså att bli både och. Att bevara det som känns viktigt och meningsfullt från sin ursprungskultur och samtidigt som en tar till sig från den nya – att vara engagerad i etniska, och svenska föreningar. Det är föga förvånande att forskningen visar att de som lyckas med detta mår bäst.

Förslaget om tvångsvistelser på mottagningscentrum för asylsökande, till exempel, är rentav skadligt för integrationen. Att behandlas som kriminell och skiljas från samhället kommer att minska förmågan att integreras hos dem som till slut beviljas asyl. Dessutom är sådana mottagningscentrum en välkänd riskfaktor för psykisk ohälsa. Om Tidöpartierna vill förbättra integrationen borde de ge asylsökande en god start i Sverige genom att prioritera trygga möten med samhället.

Att exkludera asylsökande kommer knappast att bromsa den pågående våldsutvecklingen. Det är inte Ali, 36 år, som flyr kriget som dras in i gängen. Det är Adam, 15 år, född i Sverige, med kraftigt riskfyllt beteende som har varit uppenbart och följts av lärare och socialtjänst sedan förskoleåren, men som gång på gång har ramlat mellan stolarna.

Uppgivenheten i segregerade förorter har beskrivits av journalisten Diamant Salihu och advokaten Evin Cetin. När regeringen lägger fram förslag om bristande vandel, indragna uppehållstillstånd och strypta bidrag till etniska föreningar förstärks denna känsla. Risken är att alla invandrare känner sig oönskade i Tidöpartiernas samhälle. Otryggheten det skapar spelar de kriminella gängen rakt i händerna och blir en ny källa till rekrytering.

Det är dags för regeringen, och det svenska folket, att vända blicken inåt om vi vill lösa integrationsproblemen. Både gängkriminalitet och integration är processer där majoritetssamhället är högst medverkande. Integration är inte ensidigt. Vi, det svenska folket, måste också integrera oss.

Det kommer såklart krävas rejäla insatser från både stat och befolkning. Vi behöver en långsiktig och human politik som verkar för att jämna ut klyftorna. Vi behöver lyssna på lärarna, socialsekreterarna, och föreningsaktiva som vittnar om hur indragna resurser motverkar förebyggande arbete. Vi behöver lyssna när människor talar ut om hur strukturell rasism vidmakthåller problem. Vi behöver regeringsförslag som baseras på forskning.

Men många bäckar små. Vill du se bättre integration och färre klyftor i Sverige behöver du också göra en insats. För integration är en process som sker inom och mellan människor. Närmare 20 procent av Sveriges befolkning är född i ett annat land. Återspeglas det i din kompiskrets? Om inte, varför? Och vad kan du göra åt detta?

Adams kapacitet att stå emot gängen kommer inte räcka länge när efterfrågan på narkotika växer på krogarna i innerstan och han beskrivs i media som samhällets pest. Du kan säga emot. Alis vilja att integreras kommer inte att leda någonstans om inte tillfälle ges. Du kan erbjuda det tillfället. Hur mycket lättare är det inte för dig att räcka ut en hand, än för en asylsökande som börjar här på noll?

Vi är alla en del av både problemet och lösningen – vi kan göra vår del – och regeringen måste göra sin.

Författare:
CJ Giles, examinerad psykolog, doktorand, Örebro universitet
 Youstina Demetry, PTP-psykolog, doktorand, Karolinska institutet
 Jennifer Meurling, leg. Psykolog, doktorand, Mitt universitet
 Maria Bühler, leg. psykolog, specialist i neuropsykologi

Stöds av:
 Maja Västhagen, leg. psykolog, doktorand, Karolinska institutet
 Lina Sandström, fil. dr i sociologi, Örebro universitet
 Lisa Salmonsson, docent i sociologi, lektor, Mälardalens universitet
 Michael Horvath Dahlman, leg. psykolog, Ordförande Psykologer utan gränser
 Sofie Dahlman, leg. psykolog, adjunkt, Örebro universitet, styrelsemedlem i Psykologer utan gränser
 Inês Trindade, fil. dr i klinisk psykologi, biträdande lektor i psykologi, Örebro universitet
 Johannes Larsson, leg. Psykolog, doktorand i psykologi, Örebro universitet
 Osame Salim, leg. Psykolog, doktorand i psykologi, Örebro universitet
 Sammyh Khan, docent i psykologi, Örebro universitet
 Elin Ekholm, leg. Psykolog, doktorand i psykologi, Örebro universitet
 Layan Amouri, socionom, forskningsassistent, Örebro universitet