Debatt. .

2021-01-08 02:00
Foto: istock
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Ta från de rika, ta från övre medelklassen

SD låtsas vara folkets armé i ett klasslöst kulturkrig mot storstäderna. Deras vapen mot den urbana eliten är begrepp som nation, och identitet.

Hur ska vänstern kontra? Genom att ifrågasätta medelklassens privilegier, skriver John Lapidus.

Jämlikhet är på modet i forskning och samhällsdebatt. Exempelvis har Erik Bengtsson visat hur den relativa utjämningen var en följd av folkrörelsernas organisering och frammarsch, det vill säga inte alls något mytiskt nationaldrag med hundra­tals år på nacken. Samtidigt har Göran Therborn kartlagt hur inkomst- och förmögenhetsklyftor ökat sedan 1980-talet, medan Nina Björk framfört tunga, moralfilosofiska argument för total utjämning. Det finns många andra verk och författare. Mitt eget bidrag till denna jämlikhetsforskning är en djupdykning i välfärdsmodellen med fokus på sjukvården, där privata utförare och försäkringsbolag urholkar det offentliga och tillintetgör lagen om vård på lika villkor.

S-toppar har personliga skäl

Ett samlat grepp på jämlikhet lyser tyvärr med sin frånvaro, men arbetarrörelsens fackliga, partipolitiska och idémässiga organisationer har allt fler delförslag i frågan. Tankesmedjan Tiden propagerade nyligen för värnskatt, arvsskatt, lyxhusskatt med mera, och tankesmedjan Katalys har gått ännu längre i olika rapporter på temat. LO-facken i 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko) publicerar viktiga analyser av hur medelklassen springer allt längre bort från arbetarklassen. Vänsterpartiet, Reformisterna och de socialistiska, kommunistiska och trotskistiska småpartierna ännu längre till vänster har också en rad mer eller mindre långtgående krav på ökad jämlikhet.

De enda inom arbetarrörelsen som aldrig talar om att omfördela uppifrån och ner, att ta från de rika, är socialdemokratins yttersta ledning. Jämlikhet i utfall försvann från dagordningen i samma ögonblick som tredje vägens politik slog igenom, dessa Tony Blairs och Anthony Giddens social­liberala teser om formella livschanser som Bengt Westerberg, Lars Leijonborg och till och med Nyamko Sabuni kan skriva under på.

Topparna inom fackföreningsrörelse och socialdemokrati har rent personliga skäl att klamra sig fast vid den tredje vägens politik. Med sina löner och arvoden är de redan en övre medelklass som, med svängdörrarna till den privata sektorn, har reella livschanser att stöpa om sig till ren överklass (Göran Persson, Per Nuder, Thomas Östros, Björn Rosengren och många andra) när de lämnar politiken.

Medieeliten gynnas av klyftor

Även den svenska medieeliten gynnas av inkomstklyftorna som politiken för med sig. Det gäller de högst avlönade journa­listerna och redaktörerna tillsammans med en lång rad andra yrkesgrupper inom och utanför statsapparaten.

I ett land som USA har det förstås gått ännu längre. Att CNN:s nyhetsankare Anderson Cooper tjänar 100 miljoner kronor om året kastar mörka skuggor över hans intervjuer med småfolk i ett USA härjat av fattigdom.

Att dessa mångmiljonärer till CNN-reportrar sedan gråter av glädje över resultatet i presidentvalet är också problematiskt. Det är ju deras inkomster, deras livsstil, deras fullständiga fjärmande från vanliga amerikaner som andra eliter, Trumpisterna, spelar på när de samlar ett förvirrat folk under nyfascistiska paroller.

Här i Sverige riskerar vi samma förvirring i kommande val. Medan överbetalda kändisjournalister rapporterar om växande klyftor har det politiska språket för jämlikhet gradvis gått förlorat. Radikal betyder numera islamist, reform kopplas ofta ihop med nedskärning och begreppet vänster kan plötsligt syfta på nyliberala centerpartister.

SD har mest att vinna

De som har mest att vinna på språkförbistringen är Sverige­demokraterna. När tankesmedjan Oikos väljer parollen ”Vi utmanar vänstern” syftar de även på partier som eftersträvar raka motsatsen till jämlikhet i utfall. Sverigedemokraterna vill skapa så mycket förvirring som möjligt kring höger-vänsterfrågor. Sverigedemokraterna vill urvattna begreppet vänster till att betyda allt utom nyfascist. Sverigedemokraterna beväpnar sig med identitets- och nationsbegrepp i ett klasslöst kulturkrig där de själva spelar rollen som folkets armé mot en elit av storstadsmänniskor med höga ideal och höga löner.

Trots att jämlikhet är på modet håller vänstern på att slarva bort det socialistiska språket. Orden måste återerövras men handling är förstås ännu viktigare. Ett sätt för arbetarrörelsen att slita av Sverigedemokraternas ansiktsmasker är att tydliggöra vilka som verkligen bestrider eliternas rätt att tillskansa sig höga inkomster och växande förmögenheter via aktieinnehav och stigande bostadspriser. Det krävs ett samlat grepp på hela den nyliberala samhällsutvecklingen. Det behövs ett politiskt program för jämlikhet i ordets rätta bemärkelse, det vill säga en kraftigt ihoppressad inkomst- och förmögenhetsstruktur av det slag som Sverige var en liten bit på väg mot innan trenden bröts omkring 1980.

En försvårande omständighet, milt uttryckt, är att många av arbetarrörelsens representanter själva tillhör de ekonomiska eliter som politiken måste riktas mot.

Ett annat problem är att Socialdemokraterna har fört en politik som berikat den övre medelklassen ännu mer, på sistone manifesterat i avskaffandet av den värnskatt som träffade de översta av dessa grupper.

Ensidig och missriktad vänster

I det här sammanhanget kan också påpekas att vänsterns och arbetarrörelsens upptagenhet av den rikaste procenten, de så kallade enprocentarna, är alltför ensidig och delvis missriktad. Även när man föreslår åtgärder riktade mot de rikaste 20 procenten av befolkningen är det ofta enprocentarna som står i centrum, nästan som om det finns en rädsla för att stöta sig med den bredare övre medelklass som omfattas av förslagen.

Enprocentarna har en särskild maktställning och ska beskattas hårdast av alla. Men det är ett politiskt och pedagogiskt misstag att bortse från de växande grupper som har allt mer gemensamt med den yttersta eliten. Dessutom är det övre medelklassen, inte enprocentarna, som utgör ett hot mot den gemensamma välfärden genom att teckna privata sjukvårdsförsäkringar och trixa med de generösa rutavdragen.

Ett sätt att skapa trovärdighet är att föregå med gott exempel. Vänsterpartiet har redan en partiskatt som gör att ingen – inte ens partiledaren – får ut mer än 29 600 netto. Det är förvisso en bra bit över riksgenomsnittet, men klart lägre än de 45 000 som alla andra riksdagsledamöter plockar ut efter skatt.

Om kommande valpropaganda om jämlikhet ska tas på allvar, om Sverigedemokraternas oförtjänta ställning som folkets parti mot samhällseliterna ska avslöjas, då är fack- och partiskatt något att fundera över.

Vårt samhälleliga vara bestämmer vårt medvetande, som Marx konstaterade. Det gäller även ledande företrädare för LO och Socialdemokraterna. Tredje vägens politik har låtit dem berika sig till den grad att deras ideologiska kompasser snurrar åt alla möjliga håll. Det finns ingen riktning längre. Deras egna privilegier står i vägen för den politik som, i enlighet med vänsterns idé om jämlikhet i utfall, måste föras.

PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

John Lapidus 
Ekonomihistoriker, Handelshögskolan i Göteborg