Debatt: Ska ålen bli ett kärleksoffer i kulturkriget?

Vi människor bor på en i högsta grad levande planet. Energi och materia flödar mellan luft, land och hav, där kolföreningar är den viktigaste energibäraren. Klimat­krisen är därför nära förbunden med utarmningen av biosfären. Utan arter och deras genetiskt kodade anpassningar försvinner våra livsförutsättningar.

Ålen är en märklig och intresseväckande del av jordens biologiska arv. Arten utvecklades i Tethyshavet för ungefär 40 miljoner år sedan. Genom kontinenternas rörelse har ålen därefter spritts till olika delar av världen. En viss mystik har odlats kring det faktum att fisken återvänder till Sargassohavet för att, innan den dör, reproducera sig.  

I likhet med den europeiska ålen är de flesta arter av ålsläktet Anguilla hotade. Hoten är gemensamma: fiske på olika livsstadier, förstörelse av uppväxtmiljöer, spridning av gifter och parasiter. Där den förekommer är ålen inte uppdelad i olika bestånd utan har en gemensam och komplicerad livscykel. Den leker på ställen i oceanen där spridningen av dess ägg och larver blir så lyckosam som möjligt. Därefter växer den upp i kustvatten och inlandsvatten till dess att den har energireserver nog för att återvända till sina föräldrars lekplats.

Ålen är också en viktig del av vårt gemensamma kulturarv. Det fiske som bedrivs efter ål är i Sverige, liksom på de flesta andra håll, småskaligt och lågteknologiskt. De svenska ålfiskarna utgör en åldrande skara, men trots det är vi en av de större ålfiskande nationerna inom EU. Att frågan engagerar märks inte minst på mottagandet av Patrik Svenssons ”Ålevangeliet”, där ålfisket vid ”Ålakusten” blir en närmast oundgänglig del av det organiskt förankrade livet. Med så starka identiteter som det här är frågan om pågår dessutom i dessa vatten, föga förvånande, ett aktivt kulturkrigande.

I ett öppet brev till landsbygdsminister Peter Kullgren har bland annat lokalpolitikerna i Simrishamn vädjat om att Sverige ska stå upp för detta kulturarv vid mötet i EU:s jordbruks- och fiskeråd i december. Om ålfisket tvingas upphöra skulle det vara ett hårt slag, inte bara mot de kvarvarande ålfiskarna och besöksnäringen i området, utan mot ålen själv, menar de. Bara genom att upprätthålla det levande småskaliga fisket med traditionella metoder kan vi bevara kunskapen och intresset som bidrar till ålens överlevnad. Den svenska regeringen är nu inne på samma linje: EU:s ålförordning bör ses över och ett ”varsamt och hållbart ålfiske” fortfarande tillåtas, skriver man i en kommenterad dagordning inför mötet.

Likt önskan hos taxidermisterna runt förra sekelskiftet, med president Theodore Roosevelt som en av de mer namnkunniga företrädarna, att först skjuta den hotade afrikanska vilda megafaunan för att sedan i uppstoppad form, i så kallade dioramor, bevara den till eftervärlden, vill ålens vänner skapa små tablåer av ”verkligt” liv längs med Ålakusten. Ålevangeliets succé, till och med uppförd som opera, visar att primitivismen som idé och projekt långt ifrån är död inom kulturen.

Det europeiska ålbeståndets nedgång uppmärksammades av den svenske biologen Gunnar Svärdson redan 1976. Det omfattande ålfisket längs med ost- och sydkusten visade på fallande fångster. Uppgång av ål i rinnande vatten hade redan minst ett årtionde tidigare minskat.

Denna utveckling fortsatte och började bli allt mer kännbar i övriga delar av Europa under de följande decennierna med en över 90-procentig minskning av inflödet av ålyngel. Sålunda kom i slutet av 1990-talet FAO-organet för inlandsvattnens fiskproduktion, EIFAC, att göra gemensam sak med Internationella havsforskningsrådet, ICES, och EU-kommissionen påverkades till att skydda denna alleuropeiska fiskart. EU har också exklusiv suveränitet över fisket inom hela unionen, det vill säga makt att reglera alla fisken, och sedan 2007 kräver EU att de ålfiskande medlemsländerna ska upprätta så kallade ålförvaltningsplaner (eel management plan, EMP) för att stärka beståndet.

Den svenska implementeringen av ålförordningen, EU Council Regulation no. 1100/2007, skedde inte utan inre konvulsioner inom den då existerande förvaltningsmyndigheten, Fiskeriverket. Till del genomfördes en reduktion av fisket – ålfiskare på västkusten fick helt sonika sluta fiska 2012, vilket var tolv år efter ICES första gången rekommenderade att fisket skulle upphöra. Däremot fick ålfiskarna längs syd- och ostkust samt i insjöar fortsätta. En märklig balansräkning gjordes där ”positiva” poster som utsättningar kvittades mot ”negativa” som fiskfångst. Med hjälp av denna kalkyl framhölls att utrymme fanns för fortsatt fiske utan att äventyra det svenska bidraget till ålbeståndets återuppbyggnad. 

I sak har inga större justeringar skett av den svenska ålförvaltningsplanen under de mer än tio år som gått sedan den sjösattes. Ålbeståndet har inte återhämtat sig. I Nordsjöområdet (dit vi räknas) ligger rekryteringen kring en halv procent av nivån på 1980-talet. I Sverige har utsättningarna av ålyngel fortsatt, trots att det visat sig vara mycket tveksamt om ålen har förmåga att navigera rätt i de europeiska kustvattnen om dess naturliga vandring har blivit bruten. Efter att Brexit omöjliggjort import av ålyngel från Storbritannien (hotade arter får inte handlas med utanför EU) har blickarna vänts mot Frankrike. Om det finns ett överskott av ålyngel i de franska floderna är dock obekant och enligt Havs- och vattenmyndigheten, HaV, dog största delen av de ålyngel som senast importerades därifrån. Att använda de sinande glasålstillgångarna i Frankrike som en åtgärd för att förbättra ålbeståndets storlek i Sverige är således att bränna den kvarvarande ljusstumpen i två ändar. 

EU-kommissionen är missnöjd med medlemsländernas hantering av ålfrågan. Vissa unionsgemensamma restriktioner har införts, så som ett tre månaders stopp för fisket, men många medlemsländer har kontrat med att förlägga stoppet till en period där skadan för fisket blir så liten som möjligt. HaV har frankt deklarerat att Sverige redan har gjort så mycket att fisket bör premieras framför fler skyddsåtgärder. Detta står i kontrast mot ICES numera kristallklara formuleringar om att allt fiske på alla livsstadier (glasål, gulål och blankål) måste upphöra liksom alla utsättningar och förflyttningar oavsett ändamål.

Svenska politiker brukar framhålla att de ställer sig bakom ICES rådgivning – en närmast riskfri ståndpunkt eftersom inga andra medlemsländer synar de svenska korten. Men agerandet under senare år ifråga om nya skyddsåtgärder för ålen visar på motsatsen.

Inför ministerrådsmötet 12–13 december går EU-kommissionen hårdare fram och föreslår en förlängning av ålfiskestoppet till sex månader. Det är ett utmärkt förslag som Sverige har all anledning att bifalla. Dessvärre tycks i stället den svenska regeringen nu, tillsammans med Danmark och med visst stöd från Frankrike, gå in för att stoppa det utökade ålfiskestoppet, med hänvisning till att det svenska fisket är kulturminnesskyddat (Altinget 8 december). Detta trots att Medelhavsländerna redan i stort sett bifallit förslaget.

Låt oss hoppas att det svenska samhället snart ska skaffa sig självinsikt nog för att inse att det inte i första hand är ålfisket utan ålen som behöver skyddas – för utan ål ingen ålkultur. Vi kan intressera oss för och älska ålen aldrig så mycket, men det har inget egenvärde om vi samtidigt, om inte helt utrotar arten, så i alla fall knäcker beståndet för århundranden framåt. Ska vi verkligen, likt de tidiga taxidermisterna, försöka skapa minnesrum över naturen och dess nyttjare, denna gång dock inte av vördnad utan för dess potential som ”content” i kulturkriget?