Debatt: Sjöstedt utgår inte från klimatkrisen – utan från partiegoism

”Vänsterväljare bör inte stödrösta på Miljöpartiet”, skriver Jonas Sjöstedt i Dagens ETC (17/8). Han konstaterar att det bara finns två partier i riksdagen som har en klimatpolitik värd namnet och som tar frågan på verkligt allvar och det är vänstern och de gröna. Det bästa valresultatet, för klimatet , menar han är att de gröna kommer in och att vänstern går fram. Han tycker att vänstern och de gröna borde ”snacka ihop sig i klimatpolitiken för att göra klimatet till valfråga och sätta press på fossilerna inom socialdemokratin och borgerligheten”.

 Det borde naturligtvis ha gjorts för länge sedan om det skulle ha påverkat valrörelsen, men så är det alltså inte. Vän av ordning kan fråga sig varför. Klimatkrisen är ju inte ny. Mitt svar är att partiegoism står i vägen. Det är min erfarenhet. Så klimatfrågan är inte den främsta frågan. Inte hos något parti. Vore den det skulle vi ha sett partiöverskridande samarbeten för länge sedan. Alla vet ju att ett enskilt partis förslag och politik inte räcker.

Jag ska erkänna att jag blir bedrövad när jag ser valmanifesten. Åtta partier som med ett undantag, MP, helt pratar om andra frågor. Ingen fråga är oviktig men var är de politiska prioriteringarna? Var är frågan om artutrotningen och var är klimatkrisen? 

Valrörelsen handlar i huvudsak om att vardagens problem ska lösas med hårdare tag, strängare straff och ökad repression. Partierna verkar helt befriade från insikt om att vi lever i en klimatkris. Trots att det brinner i farstun i vårt gemensamma hem och elden håller på att äta sig in i köket uppmanas vi att hålla till i sovrummet och diskutera tapetval. Utifrån våra olika ideologiska preferenser.

 Också Jonas Sjöstedt hemfaller åt partiargumentation när han skriver: 

”Det finns bara ett parti som har ett klassperspektiv på klimatomställningen. Det finns bara ett parti som kan tvinga socialdemokratin att bedriva vänsterpolitik oavsett om det handlar om pensioner eller marknadshyror.” 

Det är klart att det bara finns ett Vänsterpartiet men samma argumentation återfinns hos alla partier – just detta att det ”finns bara ett parti som…”.

Men nu är vi i en exceptionell situation, i ett nödläge med stora existentiella dimensioner. Det handlar om överlevnad. Alla goda krafter måste hjälpas åt. Det räcker inte med ett (1) partis politik. Det räcker inte med två, det blir  svårt också med tre. Vad vi behöver är politiskt ledarskap och samarbete. Det går. Det gick vid pandemin. Partierna samarbetade, de lyssnade på experterna och forskarna och de var överens om tagen. I alla fall de flesta. Och vi, medborgare, vi gjorde som de sa. Även om det sved. Inte träffa nära och kära, inte se barnbarn och äldre släktingar, inte gå till jobbet, inte kramas!

 Vi såg ett politiskt ledarskap och vi förstod allvaret och vi hjälptes åt. Alla. Nu behöver vi göra det igen. Kräva att partierna kliver upp ur de ideologiska skyttegravarna och inkallar krisbemanning. I regeringen, i riksdagen, i regionerna och i kommunerna. Det är vad Klimatalliansen vill.

Vi som har bildat Klimatalliansen har trots våra olika bakgrunder och politiska hemvister, enats om ett 15-punkters program som vi manar riksdagspartierna att titta på och samarbeta kring. Alla borde förstå att klimatkrisen kräver nya och bredare allianser. Nu! Vi har till och med bjudit in riksdagspartierna till samtal men inte fått något svar.

Klimatalliansen finns inte för att rädda något parti kvar i riksdagen. Vi finns för att rädda planeten. För att stoppa den accelererande klimatkrisen. Det kan ju låta pompöst men det är faktiskt den uppgift vi människor har nu. Då räcker det inte med stödröster. Då krävs modig politik och vilja till ansvarsfullt samarbete över blockgränserna.