Debatt: Omställningen behöver hårdhänt hjälp av statens synliga hand

Möjlighetsfönstret håller på att stängas. Jag tänker då inte på huruvida mänskligheten, eller rent av planeten, kommer att överleva de kriser som nu sveper runt jorden. Nej, jag tänker på förutsättningarna för en värdig omställning av dagens samhällen till en annorlunda och långsiktigt uthållig livsform. Mina tidigare klimatanalyser har präglats av hopp i Václav Havelsanda. Nu påminns jag alltmer av hans landsman Kafka som fastslog att visst finns där hopp – bara inte för oss människor.

Coronapandemin har orsakat en kraftig nedgång i fossilbaserade aktiviteter och utsläpp. Skapar det en potentiell möjlighet till nystart i postfossil riktning, eller riskerar vi en gigantisk bromskloss som omintetgör en ordnad reträtt från fossilberoendet?

Det är sannolikt nu omöjligt att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål men kanske möjligt att uppnå 2-gradersmålet om man reducerar utsläppen med 7–8 procent årligen. Men hur många vet att planetens genomsnittliga temperatur under det första kvartalet i år för första gången redan passerat 1,5-gradersnivån?

Det har således redan uppstått en spricka i bålverket och vi har varken upptäckt den eller, än mindre, enats om hur vi ska organisera försvaret. Pandemin förvirrar vår tankevärld, hindrar oss att inse att vi är inblandade i ett tvåfrontskrig.

Den nedgång i fossilrelaterade aktiviteter vi nu upplever under 2020 ligger, tagna som helhet, i den storleksordning som krävs om vi ska klara 2-gradersmålet. Det är kaotiskt och snedfördelat, javisst – flyget måste inte backa med 90 procent under det första året. Men den samlade fossilnedgången ligger i rätt härad. Till och med kolet har rasat cirka 8 procent under våren.

Utmaningen, och möjligheten, framför oss är gigantisk. I dessa tider kan vi inte tillåta oss att återställa det som var. Det skulle innebära två till fem förlorade år, tillräckligt för att rasera det utrymme som ännu återstår innan klimatförändringarna blir självförstärkande. Inte heller räcker det med att, i god climate chic-anda, prata lite extra om att byta bränsle i gamla tankar. Det gäller mycket mer än så.

Klimatomställningens matematik är skoningslös. Låt oss anta att 2020 blir det första året i den omställning som måste till. Låt oss även anta att världens regeringar inleder en kombinerad coronaåterhämtning och omställning bort från fossilsamhället vid årsskiftet 2020/21.

Fossilenergin som, efter pandemins härjningar, svarar för 82–83 procent av den samlade energi­användningen måste då reduceras med 7 procent årligen om vi ska ha en rimlig chans att klara Paris­målet. Om hela den omställningen ska bäras av förnybara energi­former – som för närvarande svarar för 13 procent av energianvändningen – måste dessa momentant öka med 40–45 procent. Kärnkraft och koldioxidlagring kan inte komma till någon räddning eftersom de, bortsett från annan kritik man kan ha mot dem, är för långsamma i starten. Till detta kommer att den bästa vattenkraften redan är utbyggd och att snabb utbyggnad av bioenergi också är förknippad med problem.

Omställningen måste i huvudsak baseras på en snabb reduktion av fossilbaserade aktiviteter. Energi­effektivisering med osthyvelmetoden räcker inte på långa vägar. Vi måste tänka i nya systemlösningar och livsstilar för att uppnå och rädda mänsklig välfärd. Mellan tummen och pekfingret innebär det att den samlade energiförbrukningen måste reduceras med cirka 4 procent årligen medan resterande system ställs om till förnybar energi. Denna behöver då inledningsvis, på global nivå, ”endast” växa med rekordhöga 20 procent per år eller tre gånger så snabbt som under 2019.

För oss innebär det till exempel att hälften av allt flyg som nu står på marken bör bli kvar där. Privatbilismen måste i princip halveras. Nyanskaffning av fossilbaserade privatfordon bör helt upphöra. Större delen av den snabbväxande SUV-flottan måste ställas undan. Alla nya bilar bör vara elbilar. Sjötransporter måste bli kortare och långsammare vilket får konsekvenser på hur ekonomin organiseras. Buss- och järnvägssystem måste byggas ut i rekordfart. I närtid är bussen den viktigaste transportlösningen: den är mer flexibel och möjliggör snabbare investeringar.

Coronapandemin har givit oss nya rese-, livs,- och arbetsvanor. Uppgiften nu måste bli att utveckla erfarenheterna av detta i klimatvänlig riktning – inte återgå till det vi tidigare ansåg normalt. Semesterresor och arbetsresor blir kortare. En del resor minskar också i antal. Hemlandsturismen ökar. Näthandeln slår ut bilbaserade köpcentrum. Fossilbaserade prylar ersätts av fossilfria tjänster. Arbetsmarknaden ändrar karaktär, den ekonomiska tillväxten likaså, om den nu kan upprätthållas i ett system med lägre energiförbrukning.

Omställningen kommer att behöva hårdhänt hjälp av statens synliga hand. Svensk industri har, med rätt stöd, potential att bidra till det postfossila samhällsbygget som bör präglas avdet Schumpeter benämnde creative destruction; fossilbaserade aktiviteter ska inte återuppväckas. En skatteomläggning för att stimulera en klimatvänlig och bärkraftig livsstil ingår i detta.

Våra politiska ledare har hittills legat lågt i coronakrisen. Nu, när läget börjar klarna, är det dags för dem att mobilisera för den avgörande kampen: att, inom ramen för ett välfärdssamhälle, begränsa planetuppvärmningen.

Orealistiskt projekt att ta itu med? – det vore att ge Kafka rätt. Och att svika våra barn.