Debatt: Johan Forssell måste ta ansvar – och avgå

Nu har ministerns namn publicerats. Inte för att medierna plötsligt insåg att allmänintresset krävde det – utan för att Vänsterpartiet kallade till sig honom. Då blev det svårt att fortsätta låtsas.

Men det är inte publiceringen som är skandalen. Det är det som hänt bakom kulisserna. Hur makten agerat när den blev granskad. Vi talar inte om en lokalpolitiker. Vi talar om ett statsråd. En minister med ansvar för migration och innan dess rättspolitik – som nu försöker gömma sig bakom sitt eget barn.

Moderaternas partisekreterare har enligt uppgifter ringt upp redaktioner i raseri. Inte för att ifrågasätta nazistkopplingarna. Inte för att visa ansvar. Utan för att få tyst på publiceringen.

Man använder barnet som mänsklig sköld. Inte för att skydda – utan för att slippa ta ansvar.

Det är cyniskt. 

Och det är ett hån mot alla de föräldrar som inte har samma skyddsnät.

För detta är inte första gången barn är i centrum för den politiska debatten.

Johan Forssell har själv krävt att 14-åringar ska kunna fängslas. Han har gång på gång pekat på invandrade föräldrars bristande kontroll som ett bevis på misslyckad integration. Då finns det inga nyanser. Inga ursäkter. Inget ”det är komplext”. Då är det raka rör, hårda tag, ansvar hela vägen ner i åldrarna.

Men nu? När det är hans eget barn? Då handlar det om förståelse. Om ”en 15-åring som just fyllt 16”. Då är tonen en annan. Då sitter han i morgonsoffan som om han är ett offer.

Men detta handlar inte om hans son. Det handlar om honom. En vuxen man, en erfaren makthavare, som inte lever upp till sina egna ideal. En politiker som i åratal byggt sin karriär på att andra ska stå till svars – men som själv vägrar ta ansvar när det gäller honom.

Det är ett politiskt hyckleri av grövsta sort.

Det handlar om hur Moderaternas topp försökt påverka mediernas granskning. Hur man ringt upp journalister, ifrågasatt ansvariga utgivare, satt tryck. Det är inte bara ett samtal – det är ett försök att skrämma redaktioner till tystnad.

Det är ett maktspråk. Och det hör inte hemma i en demokrati. Det påminner om Nixon och Watergate. Inte i sak, men i mönster: makten avslöjas – och reagerar med tystnad och hot.

Vi i Vänsterpartiet är inte förvånade. För vi vet att det spelar roll vilket namn du bär. Var du är född. Vilket parti du tillhör. 

Hade detta handlat om en vänsterpolitiker – särskilt en rasifierad sådan – hade det varit fullt drev. Rubriker. Avgångskrav.

Men när det gäller en moderat minister? Då blir medierna försiktiga. Då ska barnet skyddas, som om det vore hela poängen.

Men detta handlar inte om barnet.

Det handlar om en makthavare som försöker ducka ansvar, samtidigt som hans parti bygger hela sin politik på att föräldrar ska hållas ansvariga – särskilt när de är bruna, fattiga eller nyanlända.

Nu när det gäller honom själv blir han plötsligt mänsklig. Sårbar. Begriplig. Men där går gränsen.

Vi kan inte ha en minister som stiftar lagar han själv inte vill omfattas av. 

Som ropar på ansvar, men springer när det är hans tur.

Johan Forssell har förbrukat sitt politiska förtroende.

Han borde avgå.