Stockholms Läns Sjukvårdsområde (SLSO) beslutar just nu om sparförslag för att klämma de sista dropparna ur patientnära vård­personal inom psykiatrisk heldygnsvård och försvåra för vårdpersonal att utföra sitt arbete. Undersköterskor och skötare ska än en gång klä skott för regionernas felräknade budgetar, besparingar, chefsinflation, nätläkarbolag och lavinartat ökade kostnader för styrsystem och administration. Att styra och administrera har blivit ett självändamål. Det är nu tydligt: vårdens uppdrag har gått förlorat.

I spariver vill arbetsgivaren införa en ny schemamodell för skötare i psykiatrisk heldygnsvård. Dessa sparscheman innebär att man som skötare ska arbeta kortare men fler arbetspass per månad, man ska jobba fler helger per månad. Resultatet blir kännbart kortare vila mellan arbetspassen.

Arbetsgivaren tror sig på detta sätt kunna jämna ut personaltätheten och reducera an­talet timvikarier. Vad man inte ser är att många redan nu arbetar deltid för att orka med. Arbetsgivaren vill om igen utnyttja vård­personalens väl beprövade stryktålighet och engagemang för vårdtagarna. I sin kortsiktighet ignorerar man att undersköterskor och skötare också är människor med behov av återhämtning, vila, familj, egentid.

Vi ser en katastrof torna upp sig. Vi ser uppsägningar, sjukskrivningar, utbrändhet. Slutkörd personal inom psykiatrin är en livs­fara för både patienter och personal.

Schemaförändringen visar på dålig förståelse för vad vi skötare i psykiatrin gör i vårt arbete, dålig förståelse för en skötares värde i en patients behandling och tillfrisknande. Eller är det kanske just det där omätbara i skötarnas arbete som arbetsgivaren vill utnyttja. Arbetsgivaren litar på att ingen ser samband mellan slutkörd vårdpersonal och att tvångsåtgärder och medicinering ökar, att ingen ser samband mellan slutkörd vårdpersonal och att patienter behöver stanna instängd i heldygnsvården några veckor extra. Man litar på att ingen ser samband mellan trött vårdpersonal och att en patient hinner gå in på toaletten och skada sig själv.

Med dessa sparscheman säger arbetsgivaren att skötarnas arbete och hälsa inte är viktigt, man säger också att det inte finns plats för patienternas säkerhet i budgeten! Man stympar våra förutsättningar att utföra vår arbetsuppgift.

Naturligtvis vill även vi vårdnära personal att verksamheten ska fungera optimalt, men vi anser att dessa schemaåtgärder är ett led i försämringen för både vårdpersonal och patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Vi kräver samarbete för mer långsiktiga lösningar. Vi är kunniga, engagerade, vi måste bli hörda i att planera arbetet. Vi behöver inte fler administratörer runt oss. Vi behöver inte detaljstyras, vi har redan maximalt engagemang och lojalitet för uppdraget och patienterna. Vi är trötta på att inte höras, less på att bli överkörda, less på avskedshot. Vi orkar inte längre arbeta i en destruktiv tystnadskultur där allt ska ske bakom lyckta dörrar, där minsta protest görs med risk för repressalier. Vi är trötta på att bli okänsligt behandlade som något man sliter och slänger.

Vi anser att den föreslagna schema­modellen är en lat administratörs verk. Man har inte planerat långsiktigt, inte lagt tid på att se över verkligt onödiga utgiftsposter i sin administration. Man har inte inte tagit sig tid att kommunicera med den personal som har erfarenhet från vårduppdraget. Hur ska en arbetsgivare kunna ­rekrytera bra personal till sina verksamheter i framtiden när man vägrar lyssna på sin nuvarande personal?

Vi kräver att SLSO och Region Stockholm tänker om, börjar lyssna, ser den vårdnära personalens värde i vårdkedjan – vi ska inte behöva säga upp oss för att vi ska märkas. Arbetsgivaren behöver hitta hålen i fickorna där de faktiskt finns, hindra att sjukvårdsadministrationen växer, granska vilka delar av administrationen som ger ett mervärde till vårduppdraget och patienterna, göra sig av med delar som är tärande. Hitta tillbaka till vårdens uppdrag!

Vi kräver att arbetsgivaren ser sin vårdnära personal, undersköterskor och skötare som en resurs inte en utgiftspost man per automatik kapar av när man behöver mer pengar till annat.

Samtidigt som dessa sparscheman tas fram kan man notera att just Region Stockholm haft plus i kassan varje år sedan 2007. Överskottet år 2020 var 5,8 miljarder kronor. Även SLSO har gått med vinst flera år bakåt. Skattebetalarna kräver förstås att vinsten används rätt. Man har svårt att tänka sig en enda skattebetalare som hellre betalar för fler administratörer än för att en undersköterska ska ha ett scheman hen orkar genomföra. Det är inte en budgetfråga om vårdnära personal i psykiatrin är vaken nog att hinna se en patients rop på hjälp. Vi vårdar människor i akut kris som behöver få hjälp tillbaka till ett liv de kan och vill leva. Vi vårdar någons vän, anhörig, någons förälder, någons barn, vi vårdar de som inte har någon närstående alls. Får vi inte förutsättningarna att utföra vårt arbete så kan det sluta riktigt illa.

Till dig som läser – allmänhet, vårdtagare, anhörig, skattebetalare – vi tackar för alla applåder under pandemin, fortsätt gärna att stödja oss. Hjälp oss nu att stoppa dessa missriktade sparscheman som i princip sker å skattebetalarnas vägnar. Ställ krav på dina sjukvårdspolitiker i riksdag och region och kräv att din skattepeng hamnar där den hör hemma, hos de som behöver vård. Ifrågasätt, protestera. Du kan göra skillnad för oss – nu behöver vi din hjälp!

/////

Skötare från olika psykiatriska avdelningar inom Psykiatri Södra Stockholm:

Anne-Lee Alyhr, Micael Broms, Denise Buchler, Jeanette Dahlström, Susanne Fransson, Emiliana Gibbs, Göran Gustavsson, Andreas Hansson, Kerstin Hådén, Anna Häggström, Sirpa Kuusijoki, Charlotta Landegrim, Zuzannah Lidekrans, Carlos Lora Ortuna, Fadya Mustafa, Sheila Mustaq, Jennifer Nilsson, Eero Oikarinen, Jonas Olsson, Monica Petersson, Anna Salmi, Catharina von Schreeb, Renja Selin, Rebecka Thunman, Andréas Waldenstedt,Jill Öberg

Sjuksköterskor Psykiatri Södra Stockholm:

Kiki Bjuggfält, Maja Britzelli, Christer Broman, Peter Karlsson, Camilla Lindgren, Inger Nyman, Åsa Nyström

Med stöd från en betydande mängd skötare, sjuksköterskor och övrig vårdpersonal som i tystnadskultur och rädsla för repressalier inte kan uppge sina namn.