Debatt: Något är i grunden fel

Idag blev jag uppringd av en förälder som frågar om jag kan föreslå någon som kan hjälpa hennes vuxna dotter att trappa ner utskriven psykofarmaka och samtidigt få hjälp att tala om svåra saker som hänt i dotterns liv.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mamman beskriver ett förlopp som jag alltför väl känner igen som börjar med en kris och därav en kontakt med psykiatrin i staden där familjen bor. Hon berättar om ett besök hos en läkare som tämligen omgående ställer en ADHD diagnos och skriver ut ett amfetaminliknande preparat tillsammans med antidepressiv medicin. Redan vid denna tidpunkt efterlyser såväl dottern som hennes föräldrar ”någon att tala med om det som hänt”.

De får till svar att det kommer att dröja, men att så småningom kommer dottern att ”få en psykologkontakt”. Efter några månaders dagligt intag av det amfetaminliknande preparatet upplever den unga kvinnan en tilltagande oro, och hon ökar på eget bevåg på dosen, hon har ännu inte fått träffa någon att tala med.

Ytterligare en månad senare upplever hon ett psykosliknande tillstånd, hon har då under en längre tid sovit dåligt, ätit allt mindre och isolerar sig alltmer. Hon blir inlagd på en akutavdelning och efter två tillfällen med en läkare säger denne, ”du har schizofreni” och skriver ut psykosmedicin som hon blir tillsagd att ta dagligen under resterande tid av sitt liv.

Mamman är påtagligt berörd under vårt samtal och frågar mig om det är så här det ska vara, och varför hennes dotter ännu inte har fått en människa att tala med om det som hänt, både vad gäller det som utlöste ursprungskrisen och det trauma det inneburit att nu vara en ”psykiatrisk patient med diagnosen schizofreni”.

"I nuvarande människoovänliga psykiatriska system förspills ekonomiska resurser, men vad värre är, det urholkar såväl enskilda människors liv som samhälleliga värderingar och kunskap som byggts upp under lång tid."

Hon beskriver den påtagliga frånvaron av mänsklig kontakt, av förtroendefulla och hoppingivande samtal som omfattar inte enbart den unga kvinnan utan också hennes familj. Faktorer som internationell beprövad erfarenhet och forskning vet är av yttersta betydelse när livet ställs på sin spets. Hon bekräftar också det internationell beprövad erfarenhet och forskning visar, att antalet psykiatriska diagnoser och psykofarmaka närmast lavinartat ökar trots att det inte finns evidens för den evidens som påstår att utsatthet, kris, trauma, isolering och vanmakt har att göra med biologiska faktorer oberoende av såväl relationer som sammanhang.

Jag har arbetat i mer än trettio år som socionom och psykoterapeut, men jag vänjer mig aldrig vid detta ”kejsarens nya kläder” fenomen, upprätthållandet av ett system och en kunskapssyn som saknar substans och som följs av förnekare som inte har modet att tala om att något är i grunden fel.

I nuvarande människoovänliga psykiatriska system förspills ekonomiska resurser, men vad värre är, det urholkar såväl enskilda människors liv som samhälleliga värderingar och kunskap som byggts upp under lång tid.

Politiker, tjänstemän, forskare och allmänhet behöver öppna ögonen och se att psykiatrin i sin nuvarande form måste ersättas med en hållbar och humanistisk organisation som är tillgänglig för alla och som tar tillvara kunskap om människor och mänskliga dilemman.