Debatt. .

2019-12-05 04:00
”Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin, därför att den värnar om mina djupare behov att skydda erotiken och den nakna sårbarheten”, skriver debattören. Foto: TT
”Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin, därför att den värnar om mina djupare behov att skydda erotiken och den nakna sårbarheten”, skriver debattören.
Puffetikett
Dagens ETC

Monogami värnar bättre människans behov

Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin därför att den värnar om människans djupare behov att skydda den erotiska nakna sårbarheten i tvåsamhet. Det skriver psykologen Susanna Carolusson i debatten om polygami.

Tanja, som argumenterar för det sunda i valet att leva polygamt, skrev som försvar för sin uppfattning: ”Kom igen, det är 2019!”. Som om det är progressivt att följa 2019 års mode.  Förespråkare för monogami skulle kunna kontra med ”Kom igen, flowerpower-eran ligger 50 år tillbaka, det är förlegat”. Öppna förhållanden var då norm bland vänsterradikala ungdomar och vuxna, som missionerade övertygelsen att monogami är ett uttryck för snålhet och ägandebegär, att svartsjuka är under mänsklig värdighet och att kärlek är att dela med sig till alla av sin egen och sin eventuella partners sexualitet. De par som valde monogami, ansågs i dessa kretsar som avvikande och gammalmodiga. Så varför överlevde inte den polygamin?

Från min psykologhorisont följde jag utvecklingen hos de i min närhet som under det tidiga 70-talet levde i öppna förhållanden. Jag trodde själv att ”öppet förhållande” var den enda kärleksform jag skulle kunna härda ut, emedan mina föräldrars relation var destruktiv, och min egen tendens att lätt bli förälskad gjorde idén lockande. Men min stora kärlek (vilket han fortfarande är) propsade på sin ”romantiska” övertygelse om kärlek i tvåsamhet och trohet, och i den kärlek som utvecklades mellan oss, blev jag alltmer övertygad om hur rätt han hade.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Hur gick det för de andra? De jag kände, som valt öppna förhållanden, kunde efter några år inte längre upprätthålla samma generositet, utan svartsjukan trängde sig på, söndrade och slet på förhållandet. En del valde att separera, till exempel när den ena parten uttryckte behov av privat intimitet i tvåsamhet, och den andra inte ville välja bort någon av sina partners. Andra var överens om att övergå till monogami.

När jag senare frågat några om deras val, har de med ålderns ökade självkännedom beskrivit att de insåg att behovet av mer än en partner bottnade i bekräftelsebehov (Hen vill ha just mig! Jag är sedd och eftertraktad!) De har upplevt att man även i en fördjupad monogam relation kan vårda känslan av ömsesidig utvaldhet, jobba på att upprätthålla en bekräftande relation och motstå lockelsen till den kortsiktiga euforin i nya erövringar. När jag frågat vad de nu tänker om sitt liv då, blir svaret att de som unga trodde sig kunna stå över svartsjuka och rivalitet, men att de så småningom insåg att det var tryggare, mer harmoniskt och även mer kärleksfullt intimt att hålla den sexuella samvaron inom tvåsamheten.

Efter att flowerpower-erans sexuella frihet gick ur tiden, har jag under några decennier fått intrycket att trohet varit som en självklar norm, som inte ens behöver benämnas eller definieras. Många till och med utgår från att partnern är överens med dem om monogami. Jag har alltid gett rådet att, om du vill att din partner i den sexuella kärleken håller sig till dig och bara dig, uttala detta, och definiera tillsammans vad ni menar med ”trohet”. Då blir det svårare att bryta avtalet, än om det aldrig benämnts.

Detta är relevant i debatten om polygami, därför att alla människor behöver ta sina djupaste innersta känslor och behov på allvar, så att de inte går med på relationsformer som de innerst inne har svårt för, t.ex. samlivsformer som avtrubbar deras sinnlighet i sexuell kärlek. I polygama förhållanden har jag sett exempel på hur den nakna sårbarheten undviks eller förnekas, med följd att det nakna genuina sexuella mötet också undviks eller förytligas. För säkerhets skull.

Samtliga medelålders personer som vänt sig till mig i förtroende, i min profession, med behov att samtala om sin ”otrohet”, har uttryckt en önskan att leva monogamt. Ja, annars hade de ju inte sökt min hjälp. En objektiv fördomsfri fråga jag ställt då, är: Vill du egentligen leva polygamt, men har inte fått med dig partnern i en sådan överenskommelse? Svaret har varit nej, och när de tillåtit sig känna efter hur de helst skulle vilja leva, så vill de absolut inte dela sin partner med någon annan! De skulle förgås av svartsjuka. Och när de analyserat på djupet, vad som drivit dem in i det de kallar otrohet (förstås, då de svikit ett avtal om monogami), hittar de alltid ett djupt liggande bekräftelsebehov som de inte klarat att stå emot.

Precis som för femtio år sedan är det även nu vanligtvis personer mellan 18 och 30 års ålder som ingår polygama förbindelser. Min undran är hur medveten man är om sina djupare motiv och bekräftelsebehov, när man är så pass ung? De jag träffat av nutida polygama personer som psykolog, är unga kvinnor. Ingen av dem var inställda på polygami innan de blev förälskade. De blev förälskade i en man som ställde krav på flersamhet, annars fick det vara. Val som görs under inflytande av förälskelse-rus, är sällan fria val.

Jag tror att historien upprepar sig och att många kommer att bli sårade när de vaknar upp ur denna ideologiska överbyggnad som i många fall kan vara en strategi för att undkomma rädslan att bli beroende av en partners kärlek.

Jag moraliserar inte. Den som känner att hen varken vill eller kan leva i sexuell tvåsamhet har självklart rätt till ett sexliv, i form av tillfälliga förbindelser, polygami, sex med sig själv eller inget sex alls. Somliga lever polygamt hela livet och känner sig lyckliga i det. Jag vet egentligen bara en äldre, numera död, i modern tid; författaren Birgitta Stenberg. Vågar jag skriva att hon hade en mycket traumatisk barndom, som kan ha skadat hennes tillit för livet? Jag gjorde just det och låter det stå kvar som en hypotes.

Sammanfattningsvis: Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin, därför att den värnar om mina djupare behov att skydda erotiken och den nakna sårbarheten. Det förutsätter förstås att relationen är respekt- och omsorgsfull, men det är ett annat tema.