Debatt: Hur kan vi tiga när ett brott mot mänskligheten utvecklas i realtid?

Det som pågår i Gaza är inte längre möjligt att beskriva med ord. Det är en utdragen humanitär katastrof, en etnisk rensning – och ett folkmord. Svält, som enligt internationell rätt aldrig får användas som vapen, är nu just det: ett vapen. Blockader hindrar mat, medicin, bränsle och rent vatten från att nå en befolkning som redan levt under en brutal ockupation i decennier. Barn i Gaza svälter ihjäl – bokstavligen – inför världens ögon.

Det är en krigföring där civilbefolkningen inte längre tycks betraktas som skyddsvärd, utan som legitim måltavla. Bostäder, skolor, sjukhus och flyktingläger har bombats sönder. Människor dör inte bara av vapen, utan av törst, sjukdom och undernäring. Läkare utan gränser, Röda korset och FN:s egna kontor har slagit larm om ett fullständigt kollapsat sjukvårdssystem och massvält.

FN:s särskilda rapportörer, människorättsorganisationer och folkrättsexperter har gång på gång varnat för att Israels agerande bryter mot Genèvekonventionerna och kan utgöra krigsbrott eller brott mot mänskligheten.

Att stå upp för ”alla folks frihet” innebär inte att välja ut vilka folk vi tycker mest synd om, eller vilka länder vi har starka band till. Det innebär att vi förhåller oss konsekvent till universella rättigheter. Att vi vågar kalla förtryck vid dess rätta namn – även när det är politiskt känsligt. Att vi inte låter våra reaktioner styras av rädsla för anklagelser om partiskhet, utan av medmänsklighet och folkrättens grundprinciper.

Det palestinska folket har rätt till liv, värdighet och självbestämmande. Inget barn – oavsett om det bor i Gaza, Kyjiv eller Tel Aviv – ska behöva leva under bombhot eller dö av hunger. Men just nu ser vi hur en hel generation palestinska barn riskerar att gå under. Barn som inte har något att göra med Hamas, raketer eller geopolitik. Barn som dör för att de föddes på fel plats.

Sverige har genom historien tagit ställning för förtryckta. Vi protesterade mot apartheid i Sydafrika. Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Vi fördömde folkmordet i Rwanda. Vi vägrade blunda för övergrepp i Darfur. Hur kan vi då tiga nu, när vi ser ännu ett brott mot mänskligheten utvecklas i realtid?

Neutralitet i ett läge där folkrätten kränks dagligen är inte opartiskhet – det är att tillåta den starkes rätt att trumfa den svages överlevnad. Sverige ska inte bara kräva omedelbar vapenvila utan måste arbeta för att blockaden mot Gaza hävs och att humanitär hjälp får fritt tillträde. Vi måste stödja att ansvariga prövas i Internationella brottmålsdomstolen. Och vi måste – med tydlig och trovärdig röst – tala klarspråk: civila är inte måltavlor. Svält är inte ett vapen. Och ockupation är inte fred.

Freden kräver mer än diplomatiska fraser utrikesministern. Den kräver mod, konsekvens och medkänsla. Vi kan inte i ena stunden prata om barns rättigheter – och i nästa acceptera att barn svälter ihjäl i tältläger i Rafah. Vi kan inte kräva rättvisa för Ukraina och samtidigt ignorera massgravar i Gaza.

”Alla folks frihet – hela världens fred” gäller inte bara Europa. Den gäller också Mellanöstern. Den gäller också Palestina. Och den gäller just nu.