Debatt: Fredsframtvingande trupper i Gaza är fel väg att gå

Situationen i Gaza är kritisk. Stora delar av remsan har jämnats med marken, skjutglada legosoldater har monopol på det humanitära stödet, och nyligen kom förslag om att förflytta stora delar av befolkningen till små zoner i Rafah. Israel bryter systematiskt mot folkrätten, och de högerextrema partierna som stödjer Benjamin Netanyahu har gång på gång omöjliggjort vapenvilor och en mer långvarig fred genom hot att sänka regeringen om sådana sluts. Det internationella samfundet har en roll att spela i att skapa mer gynnsamma förutsättningar för en fredlig samexistens mellan de två folken, något som i dag verkar omöjligt. Men fredsframtvingande trupper är fel väg att gå. 

Dels är det en politisk omöjlighet. Fredsframtvingande trupper kan endast sättas in av ett enat säkerhetsråd i enlighet med kapitel VII av FN-stadgan. USA skulle sätta stopp för ett sådant förslag innan det ens kunde röstas om. EU har inte makten eller kapaciteten att driva igenom ett sådant förslag. Att genomföra det utan säkerhetsrådets godkännande hade brutit mot folkrätten och skapat ett farligt prejudikat. Om EU kan använda R2P-aktig (från Responsibility to Protect, en internationell princip, reds. anm.) retorik för att unilateralt kliva in en konflikt långt ifrån dess gränser, vad stoppar då andra, mindre välvilliga, aktörer från att göra detsamma? I dessa tider behövs fler aktörer som står upp för folkrätten, inte som bryter mot den. Det hade också gjort EU till en aktiv part i konflikten och satt unionen i direkt militär konfrontation med en kärnvapenmakt som stöds av USA, vilket i sig hade fått storskaliga geopolitiska konsekvenser.

Dels är det inte önskvärt även om USA hade varit för ett sådant förslag. Vi har gång på gång sett att fredsframtvingande operationer misslyckats och långsamt förändrats till regimförändringsoperationer, med Libyen 2011 som tydligaste exemplet. FN har därför till stor del överlåtit ansvaret för framtvingande insatser till regionala organisationer, förutsatt slutgiltigt godkännande från säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet borde inte återta det ansvaret. Rapporter från den brittiska, ideella organisationen Saferworld visar också att operationer med framtvingande mandat leder till ökat våld mot civila, och att sådana operationer förstärker konfliktdrivare i stället för att grundligt adressera dem. Tiden för R2P och centraliserade fredsframtvingande operationer är över, historien har visat att de inte fungerar. Det hade slutligen stängt dörren till en diplomatisk lösning och lett till ännu mer våld och en än mer polariserad konflikt, dessutom en internationaliserad sådan. Fredsframtvingande trupper hade inte fått Israel att backa av, utan i stället eskalerat konflikten ytterligare. Att sätta hårt mot hårt är fel väg att gå.

EU och det internationella samfundet borde i stället fokusera på ekonomiska och diplomatiska medel, som att utreda om associationsavtalet kan pausas, bidra till de pågående förhandlingarna om en 60 dagar lång vapenvila, fortsätta trycka för att mer humanitärt stöd måste in i remsan, och stödja utredningar om folkrättsbrott mot den palestinska befolkningen. En varaktig fred i Gaza kräver en långsiktig process som rör sig inom folkrättens ramar, inte en militär eskalation som riskerar att fördjupa en redan djupt polariserad konflikt. Trots folkrättens misslyckanden att skydda Palestinas befolkning behövs fler aktörer som står upp för den, och en fredsprocess måste röra sig inom dess ramar. Annars riskerar den att urvattnas ytterligare.