Debatt. .

2016-02-11 03:00

Medicinen dödar – inte nollvisionen

Läkemedelsbehandling behövs, men som systemet nu fungerar håller det på att gå över styr och ökar risken för dödlighet, skriver Staffan Hübinette i en kommentar till Andreas Gustavssons ledare ”Människoliv går förlorade när regeringen vägrar släppa dödlig nollvision”.

I sin ledare den 8 februari menar Andreas Gustavsson att narkotikadöden orsakas av att regeringen vägrar släppa den dödliga nollvisionen. Orsaken skulle vara en ideologisk låsning.

Att narkotikadödligheten har ökat kraftigt under senare år, att den är oacceptabel och att något behöver göras för att minska den är alla överens om. Men för att vidta rätt åtgärder behöver analysen av orsakerna vara riktig.

Enligt de tre olika register som förs över narkotikadödligheten, Toxregs rättsmedicinska register, EMCDDA:s register och Socialstyrelsens dödsorsaksregister, skedde en svag ökning mellan 1994 och 2006 från 200 till närmare 300 narkotikarelaterade dödsfall.

Därefter sker en mycket snabb ökning. Från 300 år 2006 till över 700 år 2015. Som framgår av bilden är denna ökning i allt väsentligt relaterad till metadon, bubrenorfin och fentanyl. Den viktigaste källan till dessa droger är hälso- och sjukvården. Det sker sannolikt ett läckage både från substitutionsbehandling och från förskrivningar av smärtlindrande medicin. Även illegal införsel av buprenorfin är en orsak.

Trendbrottet och den snabba ökningen från 2006 sammanfaller med att Socialstyrelsens då ändrade reglerna för förskrivning av metadon och buprenorfin som inneburit ökad tillgänglighet och mindre kontroll av förskrivningen. Ytterligare regelförändringar har därefter gjorts.

Förbudet mot användning av narkotika har funnits från 1994 och kan knappast vara förklaringen till den utveckling vi sett från 2006.

Det som samtidigt skett under denna period är en nedrustning av missbruksvården och sociala insatser. Socialtjänsten befinner sig i en systemkris som slår hårt mot missbruksvården. LVM (Lag om vård av missbrukare i vissa fall) används inte i den utsträckning den borde för att rädda liv, drogfria behandlingsalternativ har skurits ner till ett minimum, Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har infört nya regler inom HVB-vården (Hem för vård eller boende) som inte längre får använda drogtester och visitation med ökat flöde av droger på behandlingshemmen som följd, lågtröskelboenden utan kontroll har blivit vanligt för att nämna några exempel. Till det kommer ekonomiska incitament där socialtjänsten av ekonomiska skäl helst inte vill ha några klienter medan varje patientbesök inom sjukvården genererar ersättning och är en drivkraft för särskilt privata vårdgivare. Läkemedelsbehandling behövs, men som systemet nu fungerar håller det på att gå över styr och ökar risken för dödlighet.

Det som nu behövs är en kombination av bättre kontroll av den läkemedelsassisterade behandlingen och en upprustning av traditionella insatser inom socialtjänsten och missbruksvården.

Staffan Hübinette 
Författare och lärare i socialpedagogik