Debatt: Marknadsstyrning försämrar pandemivården

Regeringens coronakommission skriver i sin andra rapport att det saknas personal i vården. Det kan vi i Medborgarnas coronakommission skriva under på. Vi har i ett och ett halvt års tid samlat in vittnesmål och rapporter från personal och patienter. Men det som saknas i den officiella rapporten är ett systemfel som delvis förklarar bristen: att administrationen under en lång rad år tillåtits öka mer än den personal som möter patienter.

Antalet sjuksköterskor i vården minskade med 0,42 procent mellan 2010 och 2017, medan administrationen ökade med 36 procent. Detta är en effekt av nya styrformer med marknadstänkande som kräver mycket mer administration. Sjukvårdens verksamhet ska mätas och utvärderas, förhandlingar med vårdgivare ska hanteras och effektiviseringar räknas fram för att spara pengar. I allt detta minskar sjukvårdspersonalens möjlighet att påverka sitt arbete utifrån sin professionella yrkeskunskap.

I rapporten från regeringens coronakommission nämns att bristen på sjukvårdspersonal är stor i de flesta regioner och kommuner. Förklaringar som anges är befolkningsökningen, att vårdpersonalen inte växer i samma takt som de ökande behoven, och att arbetsmiljön ofta är tung med en stor andel vårdkrävande och multisjuka patienter – vilket leder till hög arbetsbelastning och hög personalomsättning. Andra orsaker som nämns är stora pensionsavgångar, för få utbildningsplatser och konkurrens om personal med privata vårdgivare och kommuner. Den stora strukturella, administrationskrävande förändringen av sjukvården nämns inte alls som förklaring.

I Medborgarnas coronakommissions sjukvårdsrapport har vi beskrivit detta. Vi citerar forskare som visar att sjukvårdens huvudmän i sina styrdokument tydligt visar att de allt mindre litar på professionerna, vilket resulterat i en ökad detaljstyrning. Detta upplevs av sjukvårdspersonalen som en tvångströja som minskar arbetsglädjen. Forskaren Erika Falkenström beskriver det så här: ”Sjukvården tvingas ta hänsyn till kortsiktiga ekonomiska mål som går ut över etiska värden som patientsäkerhet, vård efter behov, mänsklig värdighet och lika villkor.”

I vår rapport finns en mängd citat från sjukvårdspersonal som beskriver sin frustration och brist på inflytande över sitt arbete under pandemin. Bristen på resurser och ett ökat marknadstänkande gav ett dåligt utgångsläge när samhället drabbades av en tidigare okänd smitta. 

”Det var uppenbart att ingen lyssnade vare sig på oss eller på våra chefer. Vi jobbade så hårt vi kunde men det var ohanterligt, särskilt som flera av oss skulle gå på semester på fredagen. Mitt i allt det här får jag höra ett inslag på radion där en representant för regionledningen säger att det finns hög kapacitet och att det går att utöka provtagningen mer”, berättar en biomedicinsk analytiker från Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Medborgarnas coronakommissions sjukvårdsrapport visar hur krisen för sjukvårdsorganisationen och de vårdanställda även påverkade patienter och anhöriga, med utebliven eller bristande vård, anhöriga som tvingades ta större ansvar samt ökad oro och psykisk ohälsa.

Det här är våra förslag på vad som skulle behöva förbättras inom sjukvården för att skapa ett bättre utgångsläge inför eventuella nya pandemier eller andra akuta påfrestningar i framtiden:

• Förstärk resurserna till den underbemannade vården. Det gäller på akutsjukhusen likaväl som i primärvården. 

• Ge primärvården den grundläggande roll i sjukvården som den var tänkt att ha. Vårdcentralerna bör återfå sin roll och resurser för att fungera som områdesansvariga första-linjens vårdgivare med ansvar för personer som inte behöver specialistmottagningarnas och heldygnsvårdens insatser. Avprivatisera primärvården, till att börja med genom att häva etableringsfriheten och stoppa avtalen med nätbolagen. 

• Bryt med ekonomistyrning i form av New Public Management-system som lett till sämre arbetsmiljö, felanvända vårdresurser, ökad satsning på ledningsstrukturer och minskad möjlighet för anställda att påverka vårdens innehåll eller sin egen arbetssituation. 

• Bygg upp krisresurser så att vården vid nästa pandemi är bättre förberedd. Det gäller medicinförråd, skyddsutrustning, utbildning av personal, generella föreskrifter från myndigheterna och etiska konsekvensbeskrivningar vid olika tänkbara scenarios. En annan slutsats är att man måste uppvärdera basala etiska överväganden och tona ned ekonomiska och administrativa överväganden.

• Sluta se patienter som kunder! Se dem och deras anhöriga i stället som partners, med rätt till delaktighet i vårdens utveckling, för att skapa en verklig personcentrering värd namnet. Det har visat sig att det inte räcker att lagstifta om samverkan – det fordras att patienter, anhöriga och deras organisationer får verkliga möjligheter till inflytande. 

• Det måste vara tydligt att patientens behov och önskemål ska stå i centrum och att olika aktörer, främst kommun och region, har en skyldighet att samverka. Men det fordras att man bryter med marknadslogiken för att anställda inom social omsorg och sjukvård verkligen ska få möjlighet att utveckla samverkan.