Debatt: L, KD och SD måste stå upp för personlig assistans

I mars i år gjorde riksdagen ett tillkännagivande, ett uttalande, på området personlig assistans. Från funktionsrättsrörelsen betraktades tillkännagivandet som en av de största segrarna på länge i frågan om rätten till personlig assistans. Innehållet i tillkännagivandet var att samtliga hjälpmoment för alla grundlägg­ande behov ska ge rätt till personlig assistans, de ska alltså vara assistansgrundande i sin helhet. Den redan pågående så kallade huvudmannaskapsutredningen borde få ett tilläggsdirektiv om att utreda detta ansåg riksdagen.

Det yrkande som fick stöd kom från en motion som lagts av Pia Steensland med flera från KD. Alla partier stod bakom förslaget utom Socialdemokraterna och Moderaterna som reserverade sig. 

Ganska snart stod det klart att dåvarande ansvariga ministern Lena Hallengren (S) inte tänkte ge utredningen något tilläggsdirektiv. Det var viktigare att utredningen fick jobba klart med det redan existerande uppdraget. 

Problemet med det resonemanget har sedan belysts av flera företrädare från funktionsrättsrörelsen. Bland annat uttalade Jessica Smaaland från Stil i en artikel på HejaOlika.se från den 17 mars i år att det, även om det finns ett statligt huvudmannaskap, kommer finnas en undre gräns på ett visst antal timmar grundläggande behov man behöver ha för att beviljas personlig assistans. Därför räcker det inte med statligt huvudmannaskap för att komma åt problemen, utan det krävs också en ändring av behovsbedömningen. 

När Tidöavtalet offentliggjordes ­konstaterade företrädare för funktionsrättsrörelsen att det i avtalet inte stod något om att grund­läggande behov ska bedömas i sin helhet och att detta väcker farhågor om att regerings­partierna som tidigare stått upp för detta nu hade backat. 

På grund av detta lämnade undertecknande Ulrika Westerlund (MP) in en motion om bland annat de grundläggande behoven och Maj Karlsson (V) tog initiativ till ett nytt utskottsinitiativ i frågan. När initiativet behandlades i socialutskottet blev utfallet ett annat. Endast C och MP valde att ställa sig bakom initiativet, som därmed föll. Bland ­annat detta diskuterades sedan i en debatt om just personlig assistans, arrangerad av Ifa, där många ledamöter från utskottet deltog. Det ansågs viktigare att utredningen fick jobba färdigt med sitt nuvarande uppdrag, så att den inte försenades. Återigen påpekade företrädare för funktionsrätts­rörelsen problemen med detta resonemang: om ansvaret för den personliga assistansen överförs till staten innan beslut fattats om att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet riskerar ett antal människor som nu har assistans att falla mellan stolarna. 

Huvudmannaskapsutredningen är nu snart klara med sitt arbete och vi har goda förhoppningar om att förslagen från utredningen kommer att ha ett rättighetsperspektiv och kunna leda till förbättringar för alla som är i behov av personlig assistans – även om det såklart fortfarande är oklart exakt hur det blir med bedömningen av de grundläggande behoven. 

Men en utrednings förslag är ju just förslag som sedan måste tas vidare. Hur kommer det bli med det? Förutom att det inte stod något om att grundläggande behov ska assistans­bedömas i sin helhet i Tidöavtalet så fanns det inte någon satsning på att ersättningen till assistansberättigade ska höjas på ett sådant sätt att löneutvecklingen för assistenter blir rimlig, eller några andra nödvändiga åtgärd­er på området, som till exempel en översyn över det orimliga i att ha en 65-årsgräns för när människor kan få tillgång till personlig assistans, eller en översyn över hur omprövningar av assistansbehov kan göras på ett sätt som inte skapar stor risk för svår ekonomisk utsatthet för den enskilda. 

Står L, KD och SD upp för rätten till ­personlig assistans också nu i praktiken, när de sitter på regeringsmakten, eller var detta en retorik som passade bäst för partier i ­opposition?