Debatt: Kritisera trojkan, inte Syriza

Det är svårt att avgöra om Syrizas partiledare Tsipras valde rätt eller fel. Han var tvungen att fatta ett beslut med ofullständig information och under extrem press. Det skriver dagens debattör som menar att EU-vänstern måste fortsätta stödja Syriza.

Det är oerhört sorgligt att se vänsterpartiet Syriza splittras under tyngden av Eurogruppens åtgärdslista i avtalet om ett tredje stödprogram till Grekland. Upproret mot ledningen är begripligt: EU-avtalet går på tvärs med allt som Syriza har kämpat för. Det är närmast en villkorslös kapitulation inför trojkan (EU, ECB och IMF). Men det paradoxala är att den majoritet av Syriza-ledamöter som röstade för var i stort sett lika kritiska till avtalet som de som röstade emot. Innan vi drar slutsatsen att Syriza-ledningen sålt ut sig och förått saken behöver därför dess bevekelsegrunder och handlingsutrymme diskuteras.

Syrizas huvudströmning har en i grunden europositiv hållning och deras strategi har varit att vrida om hela EU/EMU-projektet från privatiseringar och åtstramningar till investeringar och skuldavskrivningar. De motiveras av internationalism och en rädsla för att ett europeisk sönderfall skulle gynna extremhögern, men vägleds också av att Syriza inte gick till val på att lämna euron och inte heller har stöd för det hos en majoritet av grekerna. Känslan hos många greker tycks vara att EU är deras lika mycket som Tysklands. Att lämna euron (”Grexit”) vore därför en annan slags kapitulation: att smita ut bakvägen och överge kampen på den europeiska arenan.

Syrizas vänsterplattform har en mer euroskeptisk läggning och landade i att en Grexit var att föredra framför ett dåligt avtal med EU. De röstade därför nej i parlamentet. Svensk vänster är till stor del euroskeptisk, och hamnar därför närmare Vänsterplattformens linje. Såväl Jonas Sjöstedt som Jens Holm (Dagens Etc 14/7) förespråkar ett grekiskt ”organiserat utträde ur euron” som en del i en lösning som även inkluderar skuldavskrivning och en mer expansiv politik. Men som Johan Ehrenberg visar (Dagens Etc 17/7) medför Grexit-strategin stora svårigheter och risker, även om han också har rätt i att den kan bli nödvändig likafullt. Efter IMF:s läckta rapport om att Greklands skuld förväntas öka till 200 procent av BNP drar många slutsatsen att avtalet redan är överspelat. Om inte trojkan godtar skuldavskrivningar återstår bara Grexit.

Självfallet finns även stora risker med att gå med på ett uselt avtal. Bortsett från de ekonomiska svårigheterna kanske partiet splittras, i värsta fall gynnas i stället extremhögern. Syrizaledningens förhoppning är att slippa genomföra trojkans program och få avtalet omförhandlat. Kanske kan styrkeförhållandena i EU förändras om antiåtstramningspartier, främst Podemos, stärks över kontinenten. Detta är dock en förhoppning som inte alls behöver infrias.

Sammantaget gör osäkerheterna att det är svårt att avgöra om Syrizas partiledare Tsipras valde rätt eller fel. Han var tvungen att fatta ett beslut med ofullständig information och under extrem press från en bred allians av konservativa, liberaler och socialdemokrater (medan de gröna mestadels vacklar eller tiger). Det hade varit ytterst osannolikt att en ensam vänsterregering i ett litet och plågat land skulle ha kunnat stå emot den pressen. Därför är det orättvist att skylla eurokuppen på Syriza och Tsipras.

Min slutsats är att EU-vänstern bör fortsätta stödja Syriza. Tsipras beslut kan diskuteras men ändå tolkas som fattat i välmening. Stödet är inte oreserverat utan gäller så länge Syriza fortsätter motarbeta EU:s svältpolitik. Men i nuläget är det trojkan och de politiska hökar, inklusive S, som fortsätter åtstramningarna som bör fördömas – inte Syriza.