Debatt. .

2014-04-02 10:43
”De neoklassiska ekonomernas analys och bristande omvärldsförståelse är en global pandemi”, skriver Benton Wolgers. Bild: Flickr
”De neoklassiska ekonomernas analys och bristande omvärldsförståelse är en global pandemi”, skriver Benton Wolgers.

Ingenting annat än allt duger åt de superrika

De enda som tjänar på kreditekonomin är de fåtaliga som äger pengarna. Om vi i stället för kreditekonomin hade infört en räntefri marknadsekonomi med endast statligt skapande av pengar hade vi kunnat ha en penningmängd som varit anpassad till miljöns villkor och människornas behov, skriver Benton Wolgers, aktiv i Steg 3.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

De fyra storbankerna har återigen delat ut rekordvinster, i år över 90 miljarder kr. 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Utan svårighet får de plats i en svit på Grand Hotell och har dessutom manöverutrymme att kunna skåla i champagne.

Återhållsamhet förväntas av de lågavlönade, ty annars föreligger inflationsrisk, vill de som äger berättelsen om världen berätta. Förmögenhetstillväxten hos de superrika är däremot bortom all kontroll. Rikedomsproblemet kokar ner till att de superrika kan lösa den akuta fattigdomen på jorden. Finns det moraliska och juridiska gränser för hur mycket man (ja, det är en man) kan tjäna och äga? Eller är Bill Gates, Carlos Slim, Stefan Persson, Bertil Hult och Ingvar Kampad och finansbranchens toppaktörer förebilder i den stora världsberättelsen? Vem på toppen tänker att alla människors lika värde är akut hotat av de ofattbara skillnaderna?

Systemviktig – de superrikas favoritord: Manipulationen går till så att de superrika äger problemformuleringsprivilegiet genom att beskriva verkligheten, dupera ekonomijournalister, dopa människor med pensionsfonder och ”finansiella rådgivare” och ihärdigt inskärpa att girighet lönar sig ty rikedomen ger jobb och sipprar ner. De superrikas paradnummer är att om bankerna faller, faller allt samman. Bankerna är systemviktiga och anses vara för stora för att falla. Det som däremot aldrig anses vara systemviktigt är städningen av sjukhustoaletter, utrotning av malaria eller reella hot i närtid om gigantiska miljökatastrofer, som i stället döljs i en hurtig hinna av falskt och ytlig postivt tänkande eller osynliggjorda av infotainment, lekprogram, sport, spel och små rännilar av verklighet serverade på silverbrickor med giftbananer, Ryan Air-weekendresor till Barcelona och gröna axelremsväskor, som är programmerade att falla sönder efter sju månader för att möjliggöra nya inköp, tillverkade av starkt underbetalda, ofattbart hårt arbetande svimfärdiga kvinnor från Kambodja.

Skuldavskrivning, det mest förbjudna ordet, ty förverkligat – då förlorar de superrika, de som lever av den galopperande-in-i-väggen-räntan, ränta-på-räntan-räntan, en cancertillväxt som äter allt i sin väg inklusive världshav, djungler, fosfor, olja glupskt som en utsvulten hund som får vittring på kött. Bankerna och finansmarknaden som skulle serva hushåll, stater och företag har vuxit till ett monster och upprätthåller en odiskuterad global diktatur. Blir diskussionen öppen och åtgärder vidtas, ja då förlorar eliterna, de mäktigaste företagen (läs banker) och jordens rikaste människor. När skattebetalarna med nya lån ”räddar” Cypern eller Grekland, räddas i själva verket de superrika, ägarna, bankerna, de som riskfritt kastat lån på allt annat kreditvärdiga kunder. Den politiska diskussion om arbets- och bidragslinje blir absurd och spegelvänd med tanke på den de penningflöden, den massbidragslinje till gagn för de superrika – en omvänd solidaritet där massan ska hjälpa kapitalägarna att tjäna pengar utan att ifrågasätta sina egna umbäranden.

Bankerna glider runt världen som toppredatorer alltid redo att spela bort klotet, tvekar inte att inteckna oexpoaterade fossila bränslen som framtida vinster och likt utsvultna dibarn i närheten av modersmjölk förvänta sig att de alltmer plågade staterna och skattebetalarna offrar sig för att rädda dem när förlusten kommer. Vinsterna, astronomiska och spritt språngande ohejdbara sköljs självsäkert ner och fortsätter färden in spekulationsdimman och stjäl obekymrat från kommande generationers utrymme. Pengar skapas som skulder av privata banker när banken beviljar ett lån. Bankerna ökar penningmängden och bostadspriserna stiger. Incitamenten för bankerna har varit att låna så mycket de bara kan, medan de kräver vinstmarginaler på 15 procent. Ingen konst om man kan skapa pengar ur tomma intet och sedan kräva att folk betalar tillbaka dessa låtsaspengar med ränta. De enda som tjänar på kreditekonomin är de fåtaliga som äger pengarna. Om vi i stället för kreditekonomin hade infört en räntefri marknadsekonomi med endast statligt skapande av pengar hade vi kunnat ha en penningmängd som varit anpassad till miljöns villkor och människornas behov. Pengarna ingår då i ett konsumtionsflöde i stället för ett förräntningsflöde och vi hade sluppit öka penningmängden som vi måste göra idag för att åtgärda den pennningbrist som räntan skapar. Det skulle frigöra individerna från förräntningens bördor samtidigt som vi har en gemensam och trygg skapare av pengar. Att tjäna pengar i ett sådant system görs genom lönearbete. Därmed skulle en sann arbetslinje skapas i stället för den illusion vi lever i idag där folket ska arbeta sig sönder och samman för att penningmottagarna ska tjäna på sina arbetsfria inkomster på krediter.

De neoklassiska ekonomernas analys och bristande omvärldsförståelse är en global pandemi och det är pinsamt när public service använder bankekonomer som experter. Ekonomerna fångar vare sig problemet med de superrika och den ojämlikhet som frodas i dess spår eller miljöfrågan som i bästa fall ses som en restpost, en externalitet. Den ekonomiska tillväxten ökar i takt med att exploateringstakten mellan uttag av naturresurs och sopa accelererar.

Bli olärd och smal genom att läsa nationalekonomi. Läs humanekologi, global miljöhistoria, skönlitteratur, filosofi, poesi, lär dig om komplexa systems fall och ekotjänsters förmåga att ge liv, ta vara på hjortronen i myrmarken och vännerna, öva upp känsligheten inför djurs lidande, lär dig allt om mossor och lämlar, omfatta konsekvensen av en stigande temperatur, dela, minska ditt miljöutrymme, skänk, konsumera mindre, greppa helheten i stället för att fastna i ekonomernas stuprörstänkande, vars budskap är att konsumera mera för vår gud: tillväxtens skull.

Tillväxten av de superrika är magisk och fantastisk. De superrikas tillväxt är magisk och fantastisk. Tillväxten av tillväxten är magisk och fantastisk. De superrikas superrikedom och de skuldsattas superskuldsättning är sammantvinnade som livet och döden. Ingenting annat än allt duger åt de superrika. Revisorernas, advokaternas och bankdirektörernas löften om paradiset i skatteparadiset är magiska och fantastiska. Noll, bara noll skatt duger åt de superrika. Ingenting annat än noll duger. De övriga 99 procentens otåilghet darrar likt en trampolin tusendelen av en sekund efter mästerhopparens mästerhopp, darrar likt en tvåårings underläpp efter att ha fråntagits sin päronglass. De 99 procentens tålamodsgräns är lika obefintlig som ljus kvällstid i Övre Soppero i november, lika obefintlig som en mammut på gatan, lika obefintlig som de superrikas magi. Mästerhopparen lämnar inga ringar efter sig i vattnet, mammutarna tinar sakta upp ur permafrosten, tvååringen kvillrar av skratt och norrskenet är magiskt och fantastiskt i Övre Soppero i november. Ingenting annat duger.

Benton Wolgers 
Aktiv i Steg 3, ett nätverk av personer som vill lyfta problematiken med evig tillväxt i en ändlig värld