Debatt: Ingen skillnad mellan privat och kommunalt – allt är en marknad

Nu hörs det – och kommer säkert att höras allt oftare i kommande debatter om äldreomsorgen – att det inte kan påvisas någon skillnad mellan kommunalt och privat drivna verksamheter och att de tre senaste decenniernas privatiseringar därför knappast kan ha orakat äldrevårdens stora problem. Det är en felaktig slutsats.

Det är som om man tänker sig att de kommunala verksamheterna på något sätt konserverats och hållits utanför samhällsutvecklingen under denna tid. Eller som om den struktur som rådde före NPM, nyliberalism och konkurrensutsättning på något underligt sätt fortlever och existerar sida vid sida med den marknad, på vilken de privata företagen konkurrerar om upphandlingarna.

Så är det naturligtvis inte. Där detta systemskifte nått som längst – exempelvis i Stockholm, i vars äldrevård jag själv arbetat sedan åttiotalet – är allt marknad. Alla verksamheter, kommunala såväl som privata, är underställda denna marknads villkor, och det är ju därför inte så konstigt om de inte uppvisar någon skillnad. Och det är en rätt så underlig marknad. Nämligen en där kommunens ”beställare” ”upphandlar” en vara, vilken sedan de som kallas ”kunder” ”väljer”, varför det hela kallas ”valfrihet”. Mycket citationstecken här, men det är också ett väldigt innovativt språkbruk som ligger bakom det nyliberala honnörsordet ”valfrihet”.

För att ta det hela ner på en mera konkret nivå: På det äldreboende, där jag själv arbetade från slutet av nittiotalet till min pension förra året, var det den kommunala verksamhetschefen som gjorde den första, och även den största, personalnedskärningen under hela dess historia. Det gjorde hon när konkurrensutsättningen nått även oss och vi stod inför en upphandling. Det räckte inte, utan det senare beryktade företaget Carema, som numera heter Vardaga, tog över – och skar ner ännu lite till.

Det är denna utveckling som bör analyseras. För om en verksamhetschef inför en kommande upphandling efter coronakrisen presenterar en plan där man kanske tänker sig ha en läkare knuten till sitt boende, och där man tänker lösa personalproblemen med i största utsträckning fast personal och inte som i dag med en tredjedel visstidare, och att detta kostar si och så mycket, hur kommer den planen att stå sig mot en annan, där man handlar sin läkartjänst från ett bolag och där man har samma personallösning som tidigare – och som är mycket billigare?

Man skulle mycket väl kunna tänka sig att den förra chefen driver ett litet privat företag med en genomtänkt idé om hur man vill förbättra äldreomsorgen, medan den senare driver en kommunal verksamhet och har lyssnat på Anna König Jerlmyr, Stockholms finansborgarråd, som i en intervju härförleden förklarade att det här med prekära anställningsförhållanden tänker man minsann inte ändra på.

Så de som påstår att det inte är någon skillnad mellan kommunalt och privat driven äldrevård har naturligtvis alldeles rätt: dessvärre är det så. De som fortfarande inbillar sig att det skulle vara någon skillnad har inte förstått vidden av de senaste årens systemskifte.