Debatt: Hårdare straff hade inte räddat Fadime

Varken hon eller hennes man kände, enligt Fadime, några svenskar alls. Ändå var hon övertygad om att svenska tjejer är horor. Tyvärr är hon inte unik.

Höjda straff för hedersbrott kan efter en motion till riksdagen snart bli verklighet, samtidigt som de som utsätts för hedersrelaterat förtryck saknar en klar plats att vända sig till. Och en nationell handlingsplan för att vidare integrera de som, trots många år i landet, står utanför det svenska samhället saknas. 16 år efter Fadimes död fattas fortfarande flertalet samhällsmekanismer som hade kunnat rädda hennes liv. Skärpta straff är, enligt min mening, inte en sådan mekanism.

Hedersrelaterat våld är inte en fråga med en enkel lösning. Det före­kommer inom en mängd spridda kulturtraditioner. Gemensamt för dem alla är att individens (läs: kvinnans) sexualitet står i direkt anknytning till kollektivets anspråk på respekt. Släktens kvinnor förväntas genom kyskhet förvalta släktens heder. Följer en dotter inte traditionens normer och krav sätter hon hela släktens heder på spel, då skulle hennes ”skamlösa” handlande bli allmän kännedom.  
Och allmän kännedom blev Fadimes förhållande med Patrik. Efter hot från familjen, och inför en poliskår som saknade såväl kunskap som medel, fann hon ingen annanstans att ta skydd än i offentligheten. Hennes anspråk på de rättigheter och möjligheter hon hade laglig rätt till kostade henne livet. ”Problemet är löst”, proklamerade fadern tillika mördaren i rätten. Det var han, inte Fadime, som blev släktens martyr.

Socialantropologen Unni Wikan djupdyker i sin etnografi ”En fråga om heder” i fallet Fadime, i sitt sökande efter den logik som rationaliserar ett handlande de allra flesta anser vara oförsvarbart. Hennes briljanta bok utgör kärnan av min kunskap.
I den uppmålar Wikan en bild av fadern; en patriark i förfall som med alla medel tillgängliga inom kulturtraditionen gjort sitt bästa för att tillrättavisa sin dotter. Hade en högre straffskala förändrat hans handlande? Jag uppmanar alla som svarar jakande på frågan att läsa Wikans bok.

Insatser mot hedersrelaterat förtryck och våld skiljer sig idag åt mellan landsting. I Göteborg hänvisas den som söker hjälp till icke-specialiserade kris- och stödcentrum, eller närmsta socialkontor, medan man i Stockholms län finner det riktade resurscentrumet Origo. Att utreda möjligheterna för lika stöd över hela landet borde ligga på Jämställdhetsmyndighetens dagordning.

Lärare bör utbildas i att lättare känna igen hedersförtryck. Ämnet bör diskuteras i sexualkunskapen. De medborgare som varken etablerat sig på arbetsmarknaden eller talar svenska bör rimligen omfattas av samma integrationssatsningar som nyanlända.

Som Fadime sa i sitt tal till riksdagen kort innan sin död: ”Om alla drar sitt strå till stacken så slipper sånt här upprepas.” Det finns många strån att dra i. Höjd straffskala är knappast det viktigaste.