Sverige ser ut att komma att styras av någon form av blåbrunt regeringsunderlag de kommande åren. Många progressiva frågar sig hur det kunde bli så här nu, samtidigt som de flesta inte förstått vidden av den konservativa vind som blåser genom Sverige nu, inte minst bland unga.

Jag har under den här valrörelsen varit förbundssekreterare för Grön ungdom och sett detta på nära håll, och tänkte därför dela med mig av några händelser som definierat den här valrörelsen för mig.

Den överlägset vanligaste frågan Grön Ungdom har fått från journalister sen jag blev vald till förbundssekreterare är: ”Varför lyckas ni inte engagera Greta-generationen?” När Greta Thunberg började skolstrejka 2018 var det en stor huvudvärk i Grön ungdom. Varför går de inte med hos oss istället? När vi började planera för årets valrörelse så var den frågan också utgångspunkten. Hur når vi Greta-generationen? Men i takt med att coronarestriktionerna lättades och vi fick komma ut på skolor igen, så kom också insikten att hela premissen för våra problem kanske var fel.

Under valrörelsens sista vecka var jag på en skola i Norrköping. En gammal arbetarekommun där Feministiskt initiativ under sin storhetstid knep mandat i kommunfullmäktige. Det är debatt mellan riksdagens samtliga ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet och Kristdemokratiska ungdomsförbundet har skickat slipade debattörer. De river av applåder till löften om billigare diesel och billigare snus. Frågar ­retoriskt varför regeringen föredrar våldtäktsmän framför våldtäktsoffer och och vad vi ska göra med alla miljöpartister som limmar fast sig på vägarna. Debattören från Sverigedemokraterna bjuder inte på samma show, men hasplar ur sig att SD minsann tyckte allt det där som KD och M säger först – och får debattens största applåd.

I de flesta skoldebatter får eleverna rösta fram de tv-fyra ämnen som debatten ska handla om. Valrörelsen 2018 hade vi i Grön ungdom ett trumfkort, nämligen att “klimat & miljö” alltid var med. I årets valrörelse har ämnet på sin höjd varit med under tema “energi” trots att elproduktionen i Sverige är i det närmaste utsläppsfri.

I SVT:s Valu får det konservativa blocket, KD, M och SD, 53 procent av rösterna bland de som är mellan 18-21 år. När valresultatet från årets skolval sammanfattas, där 400 000 elever i högstadie- och gymnasieålder deltar, står det klart att M, KD och SD tillsammans fångar nästan 60 procent av rösterna. Så när Magdalena ­Andersson i lördagens stats­ministerduell tittar klimataktivisten Eira i ögonen och tackar för de svenska ungdomarnas engagemang i den här frågan, förstår hon då hur fel hon har?

Att Eira gör detta i stark motvind när de flesta av hennes klasskamrater röstar konservativt.

Greta-generationen tycks till stor del existera i fantasierna hos politiker som själva vill slippa ta ansvar. Frågan som egentligen borde ställas till alla progressiva krafter är: ”Varför har engagemanget för klimatet svalnat bland unga?” Detta är absolut ingen kritik av de som faktiskt engagerar sig, men det är en uppmaning till reflektion kring vilka metoder vi har för att mobilisera människor – både i och utanför partipolitiken.

I början av valrörelsen var jag på ett annat evenemang. En fest på världshavens dag anordnad av Greenpeace på en populär nattklubb i Stockholm. Jag går dit med några vänner som också är engagerade miljöpartister. Vi köper öl och lyssnar till Fricky, som dagen till ära inte sjunger utan istället talar om havet. Idén är fin men utförandet är mer likt en gymnasieelev på nationella proven som glömt förbereda sig och tvingas improvisera. Jag minns inte exakt vad han sa, men det avslutades med en uppmaning om att göra något. Konferenciern kunde inte nog bedyra hur viktigt Frickys engagemang i de här frågorna är. Kvällens final är tre klimat­aktivister som ska hålla brandtal. Det som utspelar sig är dock en 15 minuter lång Powerpoint med fakta om havet, tillsammans med uppmaningen om att lyssna på forskarna, gå och rösta och att göra något. Konferenciern från Greenpeace springer ut på scenen igen, och som avslutning i solnedgången, framför en publik som aldrig riktigt kom igång, ropar han: “Det är val i höst. Det viktiga är inte vad ni röstar på, det viktiga är att ni bryr er!”

Det finns många förklaringar till att unga blir mer konservativa. När Ulf Kristersson (M) i valets slut­debatt får frågan om livsstilsförändringar för klimatet jämför han det direkt med corona­restriktionerna – något som i det närmaste kan beskrivas för ett generationstrauma för alla de förstagångsväljare som genomled sin gymnasietid på Zoom. Och Sverigedemokraterna avfärdar helt premissen för frågan, vi i Sverige kan inte påverka och därför är det bästa vi kan göra för klimatet att köra på som vanligt. Samtidigt som den lite cyniska bilden delvis bekräftas av vänsterdebattörer som hävdar att det inte är något problem med charterresor eftersom det ändå är storföretagen som släpper ut.

Nånannanismen har blivit förhärskande, och varför skulle då unga offra sig och ta på sig hela ansvaret?

Kanske är budskapet att det räcker att bry sig lite vagt när klimatfrågan är up for grabs för den som vill. Vad som helst, från att sänka reduktionplikten till att flyga mer, kan målas i grönt. ­Samtidigt som Miljöpartiets ­försök att skapa en vision genom det gröna folkhemmet inte har kunnat mäta sig med människors vilja att klamra sig fast i det folkhem vi har nu. En orolig omvärld får människor att vända sig inåt och hålla fast vid det som är tryggt.

Paradoxalt nog lär det därför inte bli lättare att få människor att vilja ställa om i takt med att klimatförändringarna gör världen mer osäker. Hur vi möter detta är vad nästa mandatperiod måste handla om bland alla progressiva krafter. För om det någon läxa jag hoppas att det här valet har lärt oss, så är det att den ungdoms­generation som kommer efter oss inte är särskilt sugna på att städa upp våra misslyckanden.