Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Fokusera socialt arbete på människan

Bild: Fredrik Sandberg/TT

ETC nyhetsmagasin. I över 40 år har jag arbetat som socialarbetare. Stolt över det goda sociala arbetet som jag alltid kommer att försvara. Men jag kommer aldrig att försvara de institutioner som har i uppdrag att utföra det sociala arbetets praktik om de inte har fokus på uppdrag och medmänniskor.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Jag har på senare tid mött en socialtjänst som på sina håll verkar saknar all respekt för såväl lagstiftning som för det sociala arbetets kärna. Prestige och makt verkar vara viktigare än kunskap och värdigt bemötande. Lydnad verkar genomsyra i flera led. Medborgarna ska lyda myndigheten och medarbetare ska lyda chefer. Det kommunala självstyret verkar övertrumfa lagstiftning, föreskrifter och riktlinjer. 

Kan det vara rätt? Kärnverksamheten verkar stå långt bort i kön av hur kommunerna tolkar sitt uppdrag. Jurister tas in som sakkunniga fast de inte kan. De får makt över socionomer, fast det är socionomerna som borde lyftas som sakkunniga. 

Motkrafter saknas. IVO verkar tandlösa eller aningslösa. Förvaltningsrätten dömer så gott som alltid till myndighetens fördel. Har ingen statistik, men väl beprövad erfarenhet.  

JO har vid upprepade tillfällen kritiserat slentrianmässiga hembesök för möjlighet till ekonomiskt bistånd, eftersom detta strider mot EU-rättens krav på privatlivets helgd. Ungdomar som omhändertagets enligt LVU får inga samtal som hjälper dem att förstå hur de kan förändra sitt beteende för att kunna komma vidare i sina liv. Och som sagt, någon motmakt finns inte. 

Hur såg motkraften ut förr? Det fanns olika riksförbund som bildades av en medelklass med inflytande och makt. De var inga klientorganisationer utifrån målgruppens medinflytande, utan istället röster som ”makten” lyssnade på. Detta i en tid då solidaritet inte hämmade karriärerna, utan kanske till och med gynnande dem.

Nu känns det nästan ofattbart, men det var Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) som banade väg för en förändrad maktstruktur. En socialliberalism som vi har mycket att tacka för. Socialdemokrater och vänsterns olika partier var betydligt mer moraliserande och värderande då. Till och med Högerpartiet hade liberaler.

Det verkar godtyckligt vilka yrkeskategorier som anställs. Socionomutbildningen är unik vad det gäller kombinationen av vetenskapsteorier samt systemteoretiskt perspektiv. Anställer man jurister, socialpedagoger och/eller beteendevetare så får man inte den kompetensen i socialt arbete i myndighetsutövning. Frågan är om det en strategi eller om socionomer flyr socialtjänstens myndighetsutövning?

Och människor kränks. När socialtjänstlagen kom 1982 så var tanken att alla ibland behöver samhällets stöd. Intentionen i förarbetet med lagen var att medborgarna inte skulle behöva stå med mössan i handen och skrapa med foten. Den inställningen härstammar från en fattigdoms­lagstiftning som de facto aldrig har lämnat socialtjänsten. Och det har gått från värre till värst. Jag menar verkligen inte att alla ska få allt, men en bas av trygghet är ändå inte för mycket begärt. Och andra delar av socialtjänsten kan inte utföra sitt jobb om de människor vi är till för hela tiden stressas angående sin ekonomi.

Stuprör, prestige och bristfällig kunskap blir väldigt dyrt, och helt emot sociallagstiftarnas intention. Om lydnad, misstänkliggörande och makt är viktigast fråntas människor all sin handlingskraft. En kraft som skulle kunnat bidra till att de kan ta makten över sina liv.

Så hur vänder vi det här?

Min åsikt, som jag delar med många andra, är att NPM (New public management) måste bort från den offentliga sektorn – som båda ska vara hjälpsam i mötet med människan och ekonomiskt försvarbart för skattebetalarna. Ett tillitsfullt ledarskap borde istället införas som ersätter NPM. Detta förespråkar flera forskare tillsammans med akademikerförbundet SSR. Grunderna i tillitsbaserat ledarskap är tillit från ledning till både medarbetare och medborgare. Förtroende istället för kontroll och samarbete i stället för individuella prestationer. Detta ställer krav på ett nytt ledarskap. Modiga människor inom såväl politik som ledarskap, som vågar samtala och ser sig själva mer som en funktion än som en position i de system som ska ge människorna som behöver myndigheten bästa möjliga hjälp. Som är öppna för nya idéer och forskning, och som inser att en verksamhet aldrig blir bättre än sitt rykte. Människor måste känna sig trygga med att socialtjänsten vill dem väl. Så är det inte nu. Och de måste få hjälp att ta sig vidare. Så är det alltför sällan nu. Ingen människa utvecklas om hen känner sig hotad. Det finns hur mycket forskning som helst som visar hur stress reducerar möjligheten till konstruktivt tänkande.

En människa är en människa i sin helhet med styrkor och tillkortakommanden. Att splittra upp människors livssituation i olika områden är både elakt och saknar framgångsfaktorer. 

Vi är de vi är. Oavsett livssituation. Människan är okränkbar i sin helhet. Alltså måste möte ske mellan olika kompetenta discipliner där människan står i fokus, inte budgeten. Och målgrupperna, det vill säga människorna som socialtjänsten är till för, måste få makt att på riktigt utvärdera och påverka verksamheten.

Annars ser jag inte att socialt arbete i offentlig tjänst har en framtid. Att hunsa och moralisera människors livsvillkor skapar ingen utveckling.