Debatt. .

2018-09-12 16:30
Barnen blir trots utvisningsbeslut oftast kvar i Sverige till artonårsdagen, eftersom utvisningen i realiteten inte kan verkställas om inte familjemedlemmar kan komma och möta upp.  Bild: Anders Wiklund/TT
Barnen blir trots utvisningsbeslut oftast kvar i Sverige till artonårsdagen, eftersom utvisningen i realiteten inte kan verkställas om inte familjemedlemmar kan komma och möta upp. 
Puffetikett
Dagens ETC

Barn behandlas som vuxna av Migrationverket

Jag har själv en minderårig under mitt tak som måste leva i detta tillstånd av väntan och maktlöshet. Det påverkar hela tillvaron och oron är alltid närvarande i vår familj.

De minderåriga som sökt asyl i Sverige har en sämre sits än de vuxna, eftersom de bedöms på samma grunder. De ska liksom vuxna, göra sin identitet sannolik och de ska göra sina flyktskäl trovärdiga.

De ska berätta sammanhängande och ta upp det som är relevant. Om de inte uppfyller dessa kriterier får de avslag och utvisningsbesked. Att de är barn spelar ingen roll. Det är samma beviskrav.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det blir alltså svårare för barn, eftersom de har sämre kapacitet att minnas händelser. De har därför sämre möjlighet att berätta sammanhängande och att minnas de detaljer som efterfrågas. Barn tror dessutom att vuxna förstår vad de menar, när de berättar utifrån sina erfarenheter och sin bakgrund.

De förstår inte att tjänstemannen som lyssnar, saknar den förståelsen och att det bara är orden som antecknas, inte det som barnet har försökt att berätta.

En stor del av dem, har varit med om svåra upplevelser som de dessutom försöker glömma. Dessa upplevelser är så gott som omöjligt att få ett barn att berätta om inför en helt främmande människa. För det krävs förtroende och tid. När barnen kommer till sin intervju, förväntas de ändå vid detta tillfälle berätta om sina hemskaste erfarenheter. All information som framkommer därefter är sällan till någon hjälp. Det brister i trovärdighet, då det ses som ”upptrappning” av historien och avslagen på överklaganden kommer därför rutinmässigt.

Barn har sämre kontroll på exakt ålder. Liksom i Sverige är det föräldrarna som vet och berättar för barnen hur gamla de är. Många länder har helt annan kalenderindelning både vad gäller månader och år som rör till det. En fjärdedel av alla barn i världen registreras inte ens när de föds. Många av dessa barn som nu kommit till Sverige, har kommit från länder där folkbokföring inte fungerar, där staten inte har möjlighet att upprätthålla den funktionen på grund av krig och fattigdom.

Att inte bli trodd, att tjänstemännen tror att barnen ljuger för att de inte har förstått barnens berättelser, blir ytterligare en påfrestning för dem. När så utvisningsbeskeden kommer, faller deras värld i bitar. De förstår att tryggheten inte finns här och de är skräckslagna för att skickas tillbaka till det som de flydde från.

De barn som åsyftas i den här artikeln, har inte fått förmånen av ett temporärt uppehållstillstånd. De nekas det på grund av något som kallas ”ordnat mottagande” som ska beskrivas i det följande.

Migrationsverket har enligt reglerna, skyldighet att utreda om det finns ett så kallat ”ordnat mottagande” för barnen. Handläggare vid Migrationsverket uppger att det inte kan låta sig göras, eftersom det saknas resurser för det. Istället förutsätter man, utan att veta, att det finns någon i hemlandet som kan ta hand om barnen och då kan de utvisas. Utgångspunkt för det ordnade mottagandet kommer inte sällan från den första intervjun, där de får beskriva sin släkt ingående och var de fanns vid tidpunkten för flykten.

Detta utreds inte vidare, utan ligger kvar och blir den information som senare används för att utvisa barnen. Det ordnade mottagandet betraktas som en konstant omständighet, trots att det kan ha gått flera år efter flykten och kontakten med familjen brutits sedan länge.

Även om oroligheterna i hemlandet ökat och människor fortsätter fly, läggs det på barnen att bevisa att deras familjemedlemmar försvunnit. Att barnen exempelvis engagerar Röda korset i anhörigefterforskning under lång tid, bedöms inte som tillräckligt. Man tar inte heller hänsyn till att Röda korset sedan en tid bedömt det som för farligt för dem att efterforska i exempelvis Afghanistan. Det blir då absurt att barnen förväntas bevisa ifrån Sverige var försvunna släktingar finns.

När ett barn berättar att det sett sina föräldrar dödas av talibaner, är det inte trovärdigt för Migrationsverket. Hur ska de kunna bevisa att det har hänt?  Hur ska de bevisa att den farbror de namngett, är droghandlare och livsfarlig? Hur ska de bevisa att familjen tagit sig över gränsen till ett annat land, när bilder på dem framför vägskyltar och turistmonument avfärdas som ”Det kan vara vilka som helst på bilderna”. Hur ska de göra då?

De ensamkommande barn, vars föräldrar har registrerats som flyktingar någon annanstans i Europa, får lättare uppehållstillstånd, eftersom det i Europa finns ett fungerande registersystem. De barn däremot som har döda eller försvunna föräldrar, tvingas lämna Sverige. Det innebär att de barn som är de mest behövande finns bland dem som får utvisningsbesked och de tvingas leva vidare i ovisshet om vad framtiden bär med sig.

Barnen blir trots utvisningsbeslut oftast kvar i Sverige till artonårsdagen, eftersom utvisningen i realiteten inte kan verkställas om inte familjemedlemmar kan komma och möta upp. De får leva med hotet om utvisning och får gång på gång nya tidsfrister inför återresan.

Istället för att ge de yngsta tillfälliga uppehållstillstånd, eller för dem i senare tonåren, uppskjuten verkställighet, låter man dem bli olovliga i Sverige. Man väntar helt enkelt tills de vid arton räknas som vuxna, eftersom deras ordnade mottagande då inte längre krävs. Den här hanteringen måste vara medveten ifrån Migrationsverkets sida, för den utestänger denna grupp från möjligheten att söka gymnasiet enligt den tillfälliga begränsningslagen.

Hur kan det vara möjligt att en myndighet kan behandla barn så illa? Sverige har skrivit på Barnkonventionen och den ska nu inkorporeras i svensk lagstiftning. Hanteringen av minderåriga flyktingbarn rimmar inte alls med detta, eftersom man bevisligen utvisar barn med skyddsbehov.

Jag har själv en minderårig under mitt tak som måste leva i detta tillstånd av väntan och maktlöshet. Det påverkar hela tillvaron och oron är alltid närvarande i vår familj.

Sverige har högt internationellt förtroende vad det gäller att värna om de mest utsatta. Det gör Sverige inte längre. Vi skickar ut dem.

Zarah Lindgren 
Engagerad i en grupp för minderåriga med utvisningsbeslut och familjehem för en minderårig