Debatt: Att analysera orsaker är inte att ursäkta handlingar

Låt mig säga detta klart och tydligt: jag hade ingen avsikt att djupanalysera terrorattacken i Sydney, just därför att den inte behöver någon djupanalys. Den var ett entydigt, ideologiskt motiverat antisemitiskt dåd. Punkt.

Eftersom Jonathan Michael Feldman (4/1) i min artikel (15/12) tycks ha läst in påståenden som helt enkelt inte finns där vill jag därför ännu en gång klargöra följande:

I min text konstaterar jag något som för mig – och för många andra – är självklart. När en grupp (i detta fall judar) i offentligheten representeras av institutioner som försvarar folkmord och grova brott mot folkrätten, och när detta dessutom stöds av en majoritet av gruppens medlemmar, är det inte förvånande om detta skapar en djupt negativ bild av gruppen i omvärlden. En sådan bild kan bidra till att oskyldiga individer inom gruppen utsätts för attacker. Att konstatera detta samband är varken att legitimera våld eller att förneka antisemitismens ideologiska kärna. Att analysera orsaker är inte att ursäkta handlingar – vilket också framgår tydligt i min ursprungliga artikel.

Att erkänna detta är inte att upplösa antisemitismens ansvarsbärande subjekt – det är att ta samtiden på allvar.

Jag skriver vidare att det i Israel spridda uttrycket ”det finns inga oskyldiga i Gaza” bidrar till att normalisera en terrorlogik. Feldman hävdar att detta språk enbart emanerar från en högerextrem regering. Det är ett ohållbart påstående. Detta språkbruk är djupt förankrat i det israeliska offentliga samtalet och accepteras i breda lager av den judiska majoritetsbefolkningen. Att påpeka detta är inte att kollektivisera skuld, utan att beskriva ett politiskt och kulturellt faktum med direkta konsekvenser.

Feldman har rätt i att antisemitism inte kan reduceras till en reaktion på global orättvisa. Den är en självständig ideologi som över tid och rum har pekat ut judar som symboler för skuld och makt. Men han bortser från att när Israel och judiska organisationer i judendomens namn, försvarar systematiska folkrättsbrott, kan detta ge ny näring åt irrläran vi kallar för antisemitism och dess redan existerande mytologi. Att erkänna detta är inte att upplösa antisemitismens ansvarsbärande subjekt – det är att ta samtiden på allvar.

Feldman nämner med rätta hur Iran, Hamas och IS på ett försåtligt sätt sammanflätar judisk identitet med israelisk makt. Men han utelämnar att Israel självt under decennier har gjort samma sak: genom att utropa sig till representant för alla judar, och genom att låta landets ledare gång på gång hävda att de agerar i alla judars namn. När Netanyahu säger sig vara ”alla judars statsminister” försvåras den nödvändiga gränsdragningen mellan stat, folk och religion, mellan politiskt ansvar och kollektiv identitet. Det är ingen tillfällighet att judiska dissidenter världen över samlas under parollen Not in my name.

Feldman har också rätt i att kritiker av israelisk politik ofta felaktigt anklagas för antisemitism. Däremot har han fel när han påstår att man inom vänstern skulle vara tondöva inför antisemitism som fenomen. Den svenska vänstern har konsekvent fördömt antisemitism, men vägrat acceptera att kritik av Israel, stöd för BDS eller krav på en enstatslösning i sig skulle vara antisemitiskt.

Folkmord och systematiska folkrättsbrott alstrar förtvivlan. Antisemitismen kan kapa denna förtvivlan och rikta den mot judar, samtidigt som den kan också instrumentaliseras av Israel och dess apologeter och användas som skydd för Israels folkrättsvidriga politik. Att hålla dessa två sanningar samtidigt är nödvändigt: Antisemitism är ett ideologiskt val med ett odelat ansvar hos förövaren – men valet formas i en politisk verklighet som inte kan lämnas oanalyserad om antisemitismen ska bekämpas.