Debatt: Det räcker inte att fördöma enskilda attacker

En avgörande utgångspunkt för att förstå denna och andra terrorattacker är den ökande normaliseringen av kollektiv skuld i det offentliga samtalet. När formuleringar som ”det finns inga oskyldiga i Gaza” eller ”det finns inga oskyldiga judar eller israeler” etableras i politiskt och medialt språk ersätts individuellt ansvar av grupptillhörighet. Denna logik är inte bunden till sitt ursprungliga sammanhang. När den väl har legitimerats kan den flyttas och riktas mot andra kollektiv. Kollektiv skuld är, per definition, överförbar.

Mot denna bakgrund får frånvaron av ett tydligt, samlat och konsekvent avståndstagande från Israels brott mot mänskligheten i Gaza och på Västbanken från de större och etablerade judiska institutionerna världen över en konkret politisk betydelse. Oavsett intention uppfattas denna tystnad sällan som neutral. I situationer präglade av systematiskt våld tolkas moralisk icke-positionering ofta som passiv acceptans. Det bidrar till att sudda ut gränserna mellan statlig politik, kollektiv identitet och individuellt ansvar.

Samtidigt har det internationella samfundet visat sig oförmöget – eller ovilligt – att agera. Israels agerande har i praktiken mötts av straffrihet. Palestinier dödas dag efter dag utan att de institutioner som säger sig värna internationell rätt reagerar med effektiva politiska eller juridiska åtgärder. Resultatet är inte bara ett rättsligt sammanbrott, utan också en växande politisk frustration.

Denna frustration leder sällan till sammanhållen politisk mobilisering. När fungerande kanaler för ansvar och rättvisa saknas tenderar ilskan i stället att ta sig uttryck i ospecifik och felriktad form. Ur detta perspektiv är det inte förvånande att våld uppträder på andra platser, riktat mot fel mål och i förvrängda former – som nu i Australien, där judar som firar Chanukka angrips. Att bli överraskad av detta är att underskatta hur långvarig ostraffad brutalitet påverkar samhällen långt bortom konfliktens geografiska centrum.

Antisemitiska attacker uppnår inga legitima politiska mål. De förbättrar inte palestiniernas situation och de utmanar inte de strukturer som möjliggör Israels övergrepp. Deras huvudsakliga effekt är i stället att förstärka redan existerande rasifierade hotbilder, i synnerhet islamofobiska.

Här uppstår en avgörande, men ofta förbisedd, konsekvens: ökad islamofobi i väst tenderar att leda till ett mer reflexmässigt och villkorslöst stöd för Israel. När muslimer i allt högre grad framställs som ett säkerhets- eller civilisationshot omtolkas israeliskt våld som nödvändigt självförsvar – även när det uppfyller kriterierna för brott mot mänskligheten eller folkmord.

Det som växer fram är därför inte en serie isolerade händelser, utan ett sammanhängande mönster: ostraffat våld skapar frustration; frustrationen ger upphov till felriktat våld; detta våld förstärker rasistiska tolkningsramar; och dessa används i sin tur för att rättfärdiga fortsatt ostraffat våld.

Att bryta denna spiral kräver mer än fördömanden av enskilda attacker. Det kräver tydliga och konsekventa etiska och analytiska gränsdragningar: mellan stat och folk, mellan ansvar och identitet, mellan legitim politisk kritik och rasifierat hat. Utan dessa distinktioner kommer våldet inte att minska, utan fortsätta sprida sig.