Debatt: Det räcker inte att frysa hyrorna – de måste sänkas

Det räcker med att scrolla i en minut på de tre stora bostadsbolagens förstasidor för att komma till insikt: om man inte vinner på lotto, lyckas skaffa sig ett riktigt högavlönat jobb eller riskerar alla sina sparpengar på Avanza så är chansen att ha råd att bo i en etta eller tvåa nästintill omöjlig. 

Trots att vi har en enorm bostadsbrist så står över 20.000 helt nybyggda hyreslägenheter tomma. Varför vill ingen hyra dem? De är för dyra. 

Jag går in på Bostadsbolaget Göteborgs hemsida. 8591 kronor i månaden för en liten etta. 11 232 frånor för en tvåa. Jag byter flik och går in på Stockholms bostadsförmedling. Här är det ännu värre. 10 504 kronor för en etta och hela 16 793 kronor för en tvåa. 

Det blir inte bättre i Malmö, men för säkerhets skull dubbelkollar jag kommunerna utanför: Är det bara i de tre storstäderna som hyrorna på de nyproducerade lägenheterna är helt galna? Nej, i Lund hittar du en etta för 9437 kronor och i lilla Eslöv finns det en tvåa för 12 540 kronor per månad.

Anledningen till detta stavas presumtionshyror. Ett bättre namn är överhyror. För vanliga hyresrätter så utgår man från bruksvärdessystemet – du betalar en hyra för vad lägenheten är värd. En lägenhet med en diskmaskin är dyrare än en lägenhet utan. 

Men för de nybyggda lägenheterna så gäller ett annat system. Där är det byggkostnaderna som får sätta prislappen på boendet i 15 år. Det är anledningen till varför hyresgäster i många fall tvingas betala en dubbelt så hög hyra som vad lägenheten faktiskt är värd. 

Det är alltså hyresgästerna som står för risken, och som får betala eventuella misslyckanden – men vinsterna fortsätter att rulla in till hyresvärdarna.

Man tänker sig att på en marknad så går det till så att ägaren står för risken, och därför också får vinsten. Idag fungerar det inte så. Presumtionshyrorna infördes för att göra det mer lönsamt för hyresvärdarna att bygga nya bostäder och de högre hyrorna skulle säkerställa att de kunde betala av sina lån. 

Det är alltså hyresgästerna som står för risken, och som får betala eventuella misslyckanden – men vinsterna fortsätter att rulla in till hyresvärdarna.

Marknaden har, trots detta system som ruinerar hyresgäster, skapar segregation och gentrifierar stadsdelar, inte lyckats lösa bostadsbristen. Det finns ingen efterfrågan på små ettor med kokvrå för 10 000 kronor i månaden. 

Vi kan inte bygga bort bostadsbristen om ingen har råd att bo i de lägenheter, radhus och villor som byggs. Unga bor redan kvar hemma för att det inte finns bostäder som man har råd att bo i och värre kommer det att bli om vi inte ser till att sänka hyrorna. 

Presumtionshyrorna måste avskaffas. I stället behöver vi ett statligt byggbolag som får i uppgift att bygga en miljon nya bostäder – lägenheter, radhus och villor, alla utan överhyror. 

Hyresgästerna har varit förbisedda alldeles för länge och unga måste få chansen att flytta hemifrån. Att Vänsterpartiet går till val på att frysa hyrorna är ett steg på vägen, men vi kräver att hyrorna också sänks. 

Rätten till bostad är en social rättighet. Bostäder ska inte vara en kassako för giriga hyresvärdar. Hyresvärdarna tjänar på bostadsbrist och höga hyror. Unga tjänar på att vi bygger bort bostadsbristen och sänker hyrorna.