Debatt: Hur länge ska vi behöva stå ut med SVT:s partiledardebatter?

Efter en tv-debatt i höstas höjdes flera röster som efterlyste omprövning av innehåll och utformning. Det blev tyvärr som ett tomtebloss: eftertanken flammade upp och falnade. 

Den senaste debatten visade att ingenting förändrats. Formen för partiledardebatterna synes passa en dramatiserande medielogik. Helst ska en vinnare koras. Ju fler retoriska poänger desto bättre.

Partiledardebatterna präglas av att prata, inte lyssna. Den tyske filosofen Byung-Chul Han hävdar att lyssnande är en demokratisk handling, en gemenskap där samtal avser att tydliggöra åsiktsskillnader men också att skapa ömsesidig förståelse mellan talarna. 

Partiledardebatterna har istället blivit prat i långa och återkommande jag-loopar. Det är det egna partiets plats i debatten, den egna föreställningsvärlden, varumärket och ambitionen att profilera egna utspel som räknas. 

Ofta iscensätter medierna debatterna som dueller; tvekamper mellan två kombattanter, vilket i sig omöjliggör lyssnande. Duellen har en segrare: den som är mest vältalig och bäst kan blottlägga motståndarens svagheter. Det är också positivt om det ”hettar till”.

Byung-Chul pekar också på att när lyssnandet tappas bort så förloras ett annat av demokratins kärnvärden; medborgaren, eller den andre, medmänniskan. 

Målet med offentlig politik är att uppmärksamma människors livsvillkor för att förändra och förbättra. Utan lyssnande tappar politikerna förståelsen för medborgarnas behov. Det demokratiska samtalet förs utan medkänsla. Partiledardebatterna stannar vid att vara omsorgslöst prat. 

Duellerna står mellan det blå och röda laget där regeringsduglighet överflyglar reformbehoven. När debattörerna inte lyssnar på varandra förflyttas uppmärksamheten från vad som sägs till hur det sägs. 

Förankringen i verkligheten, till det faktiska, suddas ut och debatterna innehåller yttranden som slirar på sanningen. Eller, i vart fall, budskap som ska få oss att på ett känsloplan tro att det som sägs är sant. 

Det har blivit sant-ish.

För de passivt lyssnande åskådarna framstår duellerna som lager på lager av bullshit. Vad är det egentligen de menar? Vad betyder det de säger för min vardag? 

Det demokratiska samtalet har därmed bytt skepnad. Självklart har det alltid förekommit manipulativ retorik, sanningsförtiganden, nedlåtande ordval och härskartekniker. Med yttrandefriheten som grund har det dock skapats en möjlighet, eller snarare skyldighet, att öppet kritisera tillkortakommanden i det sagda. 

Den nyligen bortgångne filosofen Jürgen Habermas hävdade idealet om det bättre argumentets kraft. I en debatt mellan meningsmotståndare bör maktposition, traditioner och förutfattade meningar läggas åt sidan. Det bör istället vara sakargument som prövas och ställs mot varandra. 

I ett öppet samtal är det upp till deltagarna att peka på brister i argumentationens klarhet, relevans och hållbarhet. Habermas ideal har naturligtvis aldrig existerat i sin renodlade form, men vi har successivt och under de senaste decennierna rört oss bort från ett sådant ideal. Sakargument har i partiledardebatterna fått lämna plats för insinuationer, förlöjliganden, hånfulla leenden och teatralt himlande med ögonen. 

Vad bör då göras? Lek med tanken att partiledardebatterna präglas av att det är vuxna människor i rummet och att man exempelvis utgår från principer formulerade i läroplanen för den svenska förskolan: ”Att små barn tidigt ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga till empati och omtanke om andra genom att uppmuntra och stärka deras medkänsla och inlevelse i andra människors situation.”

Lek sedan med tanken att partierna enades om ett gemensamt manifest för respektfulla och lyssnande samtal. Det innebär inte att tona ner konflikter och intresseskillnader. Tvärtom, lyssnandet som politisk handling är att tydliggöra skillnader och öppet söka förståelse för att det finns flera politiska framkomstvägar. 

Lek slutligen med tanken att de ledande etermedierna tog bort ringdomarna, det vill säga de politiska kommentatorerna. Varför behöver vi ha uttolkare av bullshit? Anställ istället fler journalister för att granska vad som görs och inte görs i offentlig politik.