Debatt: Antisemitism kan inte reduceras till en förvrängd reaktion på global orättvisa

Dror Feiler inleder sin artikel i Dagens ETC, ”Det räcker inte att fördöma enskilda attacker” (15/12), med en poäng få skulle ifrågasätta: attacken i Sydney var antisemitisk och måste förstås som sådan. Men när han omedelbart tillägger att ”analysen inte kan stanna där” spårar resonemanget ur. 

Istället för att fördjupa analysen av antisemitismen som fenomen flyttas fokus snabbt till Israels politik, internationell straffrihet och judiska institutioners moraliska tystnad. Terrorattacken blir därmed mindre ett analysobjekt och mer en språngbräda för en välbekant politisk kritik.

Denna förskjutning är slående eftersom Feiler själv varnar för kollektivskuldens logik, där grupptillhörighet ersätter individuellt ansvar. Ändå riskerar han att reproducera just denna logik genom att antyda att judisk institutionell tystnad bidrar till att förklara varför judar attackeras. Frånvaron av fördömanden kan vara moraliskt problematisk, men att göra den politiskt betydelsefull i förklaringen av antisemitiskt våld suddar ut gränsen mellan kontext och ansvar. Det riskerar att ge intrycket att judar attackeras för att judiska institutioner inte fördömer Israel tillräckligt tydligt.

Feiler har rätt i att peka på hur israeliskt språk om ”inga oskyldiga i Gaza” kan bidra till att normalisera terrorlogik. Men Feiler förstår naturligtvis också att detta språk emanerar från en högerextrem regering som samtidigt undergräver Israels egen säkerhet genom sin extremism och därmed också kan beskrivas som antiisraelisk. Frågan är därför inte enbart vad Israel gör, utan hur vissa aktörer medvetet odlar och exploaterar denna kontext.

Antisemitism kan inte reduceras till en förvrängd reaktion på global orättvisa. Den är en distinkt ideologi som, över tid och plats, pekar ut judar som symboler för skuld och makt. Miljontals människor fördömer Israels övergrepp utan att angripa synagogor. Hela samhällen som misslyckats med att agera mot dessa övergrepp betraktas inte som legitima mål för våld. Antisemitism kräver därför en egen förklaring: dess logik är mytologisk, inte moralisk. Den kapar förtvivlan och kanaliserar den mot judar som utvald fiende.

Jean-Paul Sartre argumenterade redan på 1940-talet för att antisemitismens drivkraft inte ligger i omständigheterna utan i hur världen tolkas. Hat är ett val. Attacken i Sydney illustrerar detta: samma bilder, samma frustration, men två individer – den ena dödade, den andra ingrep. Om kontexten ensam förklarade våldet skulle deras handlingar vara desamma.

Samtidigt som kritiker av israelisk politik ofta felaktigt anklagas för antisemitism finns en tondövhet inom delar av vänstern inför att antisemitism handlar om mer än Israel. 

Därtill vilar dagens antisemitism på en medvetet odlad ideologisk grund. Stater som Iran och rörelser som Hamas och IS har i decennier sammanflätat judisk identitet med israelisk makt och uttryckligen uppmanat till våld mot judar varhelst de befinner sig. Detta är inte en oavsiktlig bieffekt av geopolitisk frustration, utan ett ideologiskt projekt. Forskning av Michael Zekulin visar att israeliskt våld kan öka sannolikheten för terrordåd. Men även utan sådant våld fortsätter antisemitiska aktörer att främja terror av ideologiska skäl och genom en systematisk nedvärdering av judiskt liv.

Samtidigt som kritiker av israelisk politik ofta felaktigt anklagas för antisemitism finns en tondövhet inom delar av vänstern inför att antisemitism handlar om mer än Israel. Den empati vänstern med rätta kräver för sin Israelkritik kunde möta dem med en mer engagerad analys av antisemitismen i sig, snarare än att behandla den främst som stöd för ytterligare Israelkritik.

Utan denna dubbla insikt riskerar kritiken att förlora ur sikte det specifika ansvaret hos dem som begår antisemitiskt våld.

Feiler har rätt i att gränser måste dras mellan stat och folk, kritik och hat, ansvar och identitet. Men dessa gränser kan inte dras om antisemitismen främst fungerar som en bro till ett annat argument. En konsekvent analys måste hålla två sanningar samtidigt: orättvisa alstrar förtvivlan, och antisemitismen, som aktivt val och självständig ideologi, kapar denna förtvivlan och riktar den mot ett dödligt mål. 

Utan denna dubbla insikt riskerar kritiken att förlora ur sikte det specifika ansvaret hos dem som begår antisemitiskt våld.