Debatt: En skogspolitik som inte passar någon

Svensk skogspolitik har kört fast. Samtidigt som världen genomgår ett dramatiskt systemskifte står Sverige kvar i gamla hjulspår. EU:s inflytande ökar, geopolitik och globala marknader förändras och klimat- och biodiversitetskrisen fördjupas. Ändå svarar regeringen med att lappa och laga i lagar från en annan tid.

Konsekvenserna börjar redan synas. Flera globala företag har nyligen valt bort skogsråvara från norra Sverige med hänvisning till bristande hållbarhet. Det är en tydlig varningssignal. Oavsett om motiven också är ekonomiska visar det att svensk skogsnäring tappar mark i konkurrensen.

Mot denna bakgrund presenterades regeringens “största skogsreform på 30 år” nyligen. Resultatet är en besvikelse. Inga visioner, inget helhetsgrepp – bara justeringar i Miljöbalken och en skogsvårdslag från 1979. Det duger inte.

Och problemet är djupare än så. Svensk skogspolitik bygger på en föreställning om att hela landet kan styras med samma modell. Det är fel. Sverige är inte ett homogent skogsland, utan ett land av flera olika verkligheter. 

I söder är skogen produktiv, artrik och hårt konkurrensutsatt av andra markintressen. Skogsbruket är intensivt, småskaligt och präglas av många ägare. I norr är bilden den motsatta: lägre produktion, färre aktörer, större brukningsenheter och helt andra konflikter, som rennäring och gruvdrift. Det är också vitt skilda industristrukturer.

Frågan är inte om skogspolitiken måste förändras, utan om vi vågar göra det i tid.

Att applicera samma politik på dessa förutsättningar och i ett globalt systemskifte är inte bara ineffektivt – det är oansvarigt. Ändå fortsätter beslutsunderlagen att domineras av nationella genomsnitt. Resultatet blir en kompromisspolitik som i praktiken inte fungerar någonstans. ”One size fits all” har blivit ”one size fits none”. 

Det är dags att tänka om, på riktigt. Sverige behöver en ny, transformativ skogspolitik som utgår från verkligheten, inte från förenklade medelvärden. Lösningen är tydlig: regionalisering – fyra regioner. 

En oberoende arbetsgrupp bör få i uppdrag att ta fram ett nytt ramverk med tydliga nationella principer, till exempel stark hållbarhet och internationell konkurrenskraft. Men dessa principer måste omsättas i regionalt anpassade mål och regler för olika delar av landet.

Avgörande är att de tas fram i dialog med dem som faktiskt berörs. Regionala aktörer måste ges inflytande över hur politiken utformas. Det ger bättre beslut, snabbare anpassning till förändringar och färre konflikter.

Vinsterna är uppenbara. Förtroendet mellan skogsägare och myndigheter kan stärkas. Den infekterade skogsdebatten kan dämpas. Hållbarheten kan öka. Och skogsnäringens konkurrenskraft kan återupprättas.

Detta är inte oprövat. Sverige har tidigare haft regionala tolkningar av skogspolitiken (gamla Skogsvårdsstyrelserna) som fungerat väl. Skillnaden nu är att vi måste gå längre: från tolkning till aktivt deltagande.

Alternativet är att fortsätta som i dag: med en politik som inte passar någon, i en tid då vi inte har råd att misslyckas. Det brådskar. Frågan är inte om skogspolitiken måste förändras, utan om vi vågar göra det i tid.