Debatt: Åldersbedömningarna närmar sig rasbiologin

Rasbiologiska institutet i Uppsala var när det öppnade sina portar 1922 det första rasbiologiska institutet i världen. Det uppkom efter riksdagsbeslut för att kartlägga skillnader på människor beroende av folkgrupp, genom att till exempel mäta människors skallar. I dag har det sedan länge stängt och rasbiologin har därefter fått utgöra en av de yttersta symbolerna för rasismen i Sverige.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Nyligen offentliggjordes det att Socialstyrelsen har gett i uppdrag att utföra en studie i skillnader mellan hur olika etniska gruppers skelett växer hos barn och unga.

Bakgrunden är att de metoder som tidigare använts för att genomföra medicinska åldersbedömningar har varit mycket opålitliga, vilket bland annat lett till att barnläkare och sjukhus vägrat utföra åldersbedömningarna ifall inte fler studier görs på säkrare metoder. I dagsläget är det helt enkelt omöjligt att avgöra om någon är under eller över 18 år baserat på medicinska uppgifter. De individuella skillnader som finns är för stora för att sådana slutsatser ska kunna dras. Nu görs därför fler studier och då framför allt i en metod som går ut på att göra magnetkameraundersökningar för att bestämma ålder. Men enligt Sveriges radio har vissa kritiker "lyft fram att man vet för lite om skillnaderna mellan olika etniska grupper, och att vissa grupper därför riskerade att felklassas när de söker asyl i Sverige". 

I stället för att skippa medicinska åldersbedömningar, och arbeta för en asylprocess som litar på människors egna ord, har man alltså tagit ett nytt steg för att finslipa sina metoder. Genom att undersöka skelett med magnetkamera utifrån etnicitet närmar man sig på ett tydligt sätt den rasbiologiska forskningen. Utgångspunkten för undersökningen, menar Carl-Erik Flodman, projektledare, är att ta fasta på att det inte finns några skillnader i etnicitet – och då motbevisa den kritik som riktats mot dessa medicinska åldersbedömningar. Men faktumet är att det, trots intentionen att motbevisa kritikerna, ändå är etniska skillnader som man ämnar studera och då blir resultatet ofrånkomligen ett normaliserande av rasbiologiska idéer. Man kan fråga sig när Socialstyrelsen började se det som viktigt att bedriva forskning för att bemöta, och på så sätt legitimera uppenbart rasistiska idéströmningar? 

Man kan heller inte bortse från att denna forskning utförs på uppdrag av ett migrationspolitiskt system som kräver att asylsökanden ska bevisa att de är barn och annars, på inga grunder alls, förvägrar människor som har flytt krig och förtryck ett värdigt skydd. I grunden handlar det alltså om vilka liv som är värda att skydda. Detta gäller hela asylprocessen, men när man vänder sig till rasbiologiska undersökningar för att göra bedömningar, då ställs så klart allt på sin spets. Kanske blir det särskilt påtagligt när man, som vi, sitter här i Uppsala och påminns om vårt rasbiologiska arv och får denna skrämmande påminnelse om historiens tendens att upprepa sig.