Debatt: Är europeiska ledare beredda på en multipolär värld?

En grundläggande omformning av den internationella ordningen pågår ett år efter Rysslands invasion av Ukraina. Västvärlden, som för första gången på många år är enad, har återupptäckt sitt syfte. Samtidigt ökar konkurrensen på andra håll om det geopolitiska ledarskapet mellan framväxande stormakter.

I Europa har konflikten väckt oro för kontinentens förmåga att försvara sig och kring omfattningen av dess stöd till den ukrainska krigsmakten, med vårens offensiver i antågande. Konflikten har även visat hur komplicerat det är att på längre sikt ta sig ur blockets långvariga beroende av rysk energi. Sammantaget har dessa frågor komplicerat nationella och EU-gemensamma ståndpunkter runt konflikten och resulterat i både kodade och öppna meningsskiljaktigheter – särskilt kring leveransen av Leopardstridsvagnar och, mer ihållande, i Ungerns utdragna inställning till ryska sanktioner.

Samtidigt, en nivå upp från den växande politiska splittringen om hur Ukraina ska stödjas i sin kamp, verkar det som om den allmänna opinionen om nödvändigheten av att göra det håller sig stark. I en ny undersökning – omfattande tio europeiska länder samt Indien, Turkiet, Kina och Ryssland – som publicerades i veckan av European council on foreign relations, ECFR, konstateras att européerna trots det senaste årets utmaningar är eniga i sitt stöd för Ukraina och i sin vilja att Ryssland ska besegras i konflikten.

Detta återspeglas framför allt i européernas samsyn när det gäller blockets energiförsörjning. ECFR:s undersökning visar att en majoritet av de tillfrågade länderna i EU-9 (Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien) stöder ett fortsatt embargo mot ryskt bränsle, trots de praktiska skador som det orsakar i vissa nationella ekonomier. Det är också talande utifrån medborgarnas uppfattning om Ryssland, när ett år senare mer än två tredjedelar av invånarna i EU-9 (66 procent) och Storbritannien (77 procent) ser Ryssland som en ”motståndare” eller ”rival” till deras land – en ståndpunkt som placerar dem i linje med USA (där 71 procent har den uppfattningen).

Men även om konflikten har främjat den europeiska samhörigheten har den också påvisat en klyfta mellan västvärldens och andra länders uppfattning om Ryssland. Även om det finns en viss samsyn om att man vill se ett slut på konflikten, skiljer sig villkoren för hur detta kan uppnås markant mellan ”väst och resten”, enligt ECFR:s undersökning.

I Europa och USA, till exempel, är den rådande uppfattningen bland de tillfrågade att Ukraina måste återta hela sitt territorium, även om det innebär ett längre krig. Det motsatta gäller i Kina, Turkiet och Indien, där de flesta respondenterna föredrar ett snabbt slut på kriget, även om det skulle innebära att Ukraina avstår territorium till Ryssland.

Rysslands rykte varierar också kraftigt nästan ett år efter Kremls så kallade tredagars ”specialoperation”. ECFR:s undersökning visar att tre fjärdedelar av de tillfrågade i Kina (76 procent), Indien (77 procent) och Turkiet (73 procent) nu anser att Ryssland är starkare eller lika starkt som för ett år sedan. Vissa länder har dessutom en mycket stark uppfattning om att Ryssland är en global ”allierad” eller ”partner” till deras land – Indien (80 procent), Kina (79 procent), Turkiet (69 procent) – vilket står i skarp kontrast till svaren från EU-9 och resten av västvärlden, där Ryssland inte bara betraktas som svagare i grunden, utan också beskrivs som ”aggressivt” och ”opålitligt” av många.

Den kanske mest uttalade klyftan visar sig dock i hur medborgarna ser på världens tillstånd och den framtida globala ordningen. Det visar att arvet från det kalla kriget lever kvar här i västvärlden och påverkar den allmänna opinionen. Det finns en stark övertygelse om att vi är på väg in i en bipolär värld med USA respektive Kina i spetsen. Men på andra håll, och särskilt bland framväxande stormakter som Indien och Turkiet, gäller inte denna uppfattning. I dessa två fall ser respondenterna sitt land som en växande aktör på den internationella scenen – och förutser i sin tur att en multipolär världsordning kommer att utvecklas, som kommer att delas upp mellan många maktcentra. I ett sådant scenario skulle västvärlden vara en pol bland många andra, och den skulle varken vara den som definierar ordningen eller leder den globala demokratin.

Detta skulle placera Europa – och den bredare västliga alliansen – i en aldrig tidigare skådad position – som försvarare av en regelbaserad ordning, men som en makt som i slutändan är på väg att försvinna.

De europeiska och västerländska ledarna gör därför klokt i att förstå ambitionerna hos konkurrerande makter, som kan avvika i sin inställning till kriget, men som stöder fördelarna med en internationell regelbaserad ordning. Genom att visa lite ödmjukhet, särskilt i sina relationer med länder som befinner sig på gränsen mellan den traditionella demokratiska och auktoritära skiljelinjen – som Indien och Turkiet – behöver Europa inte överge sina värderingar. Istället skulle det kunna upprätthålla dem, som en del av en ny koalition av likasinnade makter.

Detta kommer att kräva en diplomatisk balansakt för att övertyga framväxande maktcentra och få dem med på viktiga resolutioner, samtidigt som man förstår dessa nationers prioriteringar och hur den allmänna opinionen på hemmaplan påverkar diplomatin.

De kommande månaderna kommer att visa om de europeiska ledarna är redo för utmaningen och om de kan stärka Europas ställning i en alltmer splittrad postvästlig värld.