Initierat. Maria Sveland.

2019-06-20 10:00
Bilder: Staffan Löwstedt/Linus Sundahl-Djerf/SvD/TT / Stina Stjernkvist/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Kulturmännens sorgesång slutar med kvinnohat

Hur ser linjen ut från en incelterrorist i en yogasal i Florida till en kränkt akademiledamot i börshuset? Maria Sveland läser nya böcker av Horace Engdahl och Fredrik Virtanen. Där finns en röd tråd.

Övertygelsen att ­feminismen gått för långt, att män inte får vara män, att Metoo var orättfärdig inkvisition – och en syn på kvinnor som spelar mot extremism. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det var väntat att det skulle komma ett bakslag efter den kraftfulla våg då Metoo drog in över vårt samhälle och för alltid förändrade dess fundament. Ändå har det, precis som Åsa Beckman skrev, inneburit en overklighetskänsla att se hur historieskrivningen av Metoo gradvis förändrades från att handla om övergrepp och maktmissbruk, till att bli en historia om drev, ”lynchmobbar” och utsatta män.

En omskrivning av historien som två av de ofrivilliga huvudrollsinnehavarna, Fredrik Virtanen och Horace Engdahl, bidrar till med sina respektive böcker som kommit ut nyligen.

Men det är även något som känns igen från andra delar av manosfären – den brokiga idéströmning som möts i olika forum på nätet och samlar incelmän, mansaktivister och alternativhöger – och som enas i sin avsky för feminister. Idéer som även återfinns hos debattörer som Alexander Bard och överläkaren i psykiatri David Eberhard, samtliga eniga om att feminismen i Sverige ”gått för långt”.

En undertext, ett mantra som blir till en större bild. Eller om man så vill, ett upprört brummande från djupet av deras sargade hjärtan. En manskör som plötsligt tycks höras i varenda artikel jag råkar läsa under några veckor i juni och som sjunger sin sorgesång om den förlorade tid då män fick vara män och kvinnor vara kvinnor.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det börjar med Andreas Gustavssons viktiga artikel om de svenska ofrivilliga oskulderna, de så kallade incelmännen ­som är en del av manosfären där självhat skrämmande lätt omvandlas till kvinnohat. En samling ensamma män som odlar sin förbittring i olika nätforum. Deras grundläggande åsikter kan sammanfattas i några tydliga punkter:

• Kvinnor har den sexuella makten.

• Män och kvinnor är biologiskt och essentiellt olika ­varelser.

• Det finns ett utbrett, strukturellt förtryck av (den vita ­heterosexuella) mannen.

• Feminismen har gått för långt.

• Det var bättre förr när könsrollerna var polariserade och tydliga.

• Ett traditionellt gentlemannaideal är eftersträvansvärt.

Åsikter som hos incelmännen rättfärdigar deras känsla av underläge och bitterhet mot dem som får dem att känna så, men också åsikter vi känner igen från betydligt mer etablerade skribenter och debattörer även här i Sverige som när de framförs i mainstreammedia i värsta fall kan fungera legitimerande, en dörröppnare för incelmännens kvinnohat.

I USA samlar rörelsen hundratusentals män och där har det redan inträffat ett tiotal attacker de senaste tio åren där män som identifierat sig som incelmän mördat ett 50-tal kvinnor och män med hänvisning till sin ensamhet och sitt ofrivilliga celibat.

FBI har sedan 2013 identifierat hatbrott mot kvinnor och förväntar sig mer attacker i framtiden från så kallad ”male supremacy” (manlig övermakt/herravälde).

I en artikel i Washington Post om attacken mot en yogastudio i Florida i november förra året då två kvinnor mördades och fem skadades av Scott Paul Beierle, intervjuas Heidi Beirich från Southern Poverty Law center (en människorättsorganisation med fokus på rasism och hatbrott) som är inne på samma spår:

– More and more, we see misogyny as the gateway drug for extremists.

Misogyni som allt vanligare inkörsport för extremism.

Vissa forskare, bland andra Lucas Gottzén, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet, menar att incelrörelsen i värsta fall kan bli en slags grogrund för terrorism.

Jordan B Peterson Bild: TT
Jordan B Peterson

I Sverige har det inte utförts något attentat ännu men de män som intervjuas i Andreas Gustavssons reportage uttrycker alla ett öppet och ogenerat kvinnohat. Ensamma och förbittrade män långt ner i den sociala hierarkin som hämtar näring och argument från etablerade män som till exempel Jordan B Peterson och hans ”12 rules for life”, en bok som mixar biologiska förklaringsmodeller med Petersons egna kritiska åsikter av identitetspolitik och postmodernism.

Tankegångarna känns igen från det digitala mansaktivistiska epicentrum som Pär Ström och Pelle Billing skapade för snart tio år sedan i sina bloggar. Inlägg som hetsade mot feminister och åtföljdes av hundratals kommentarer från män som kallade sig ”Man United”, ”Musse Pig” eller ”Backlash” och som jag tillbringade alldeles för många timmar med att läsa för att försöka förstå deras världsbild.

Något jag skrev om i ”Hatet – en bok om antifeminism” (2013). Många av deras tankar liknar de som nu återfinns i den så kallade manosfären och som går ut på samma sak: Det påstådda patriarkala förtrycket är betydligt överdrivet, i själva verket finns det ett strukturellt mansförtryck. Biologistiska förklaringsmodeller används för att förklara såväl löneskillnader som varför kvinnor gör betydligt mer obetalt hushållsarbete och tar mer ansvar för barn och hem. Feminismen i Sverige har gått för långt och blivit extrem och manshatande.

Och så vidare.

David Eberhard.  Bild: TT
David Eberhard.

Åsikter som känns igen även hos män på högt uppsatta positioner i samhället, bland andra Fredrik Virtanen, Horace Engdahl, Alexander Bard och David Eberhard.

Hur ser linjen ut från en incelterrorist i en yogasal i Florida till en kränkt akademiledamot i börshuset?

Att gå från ord till handling är givetvis en väsentlig skillnad och de allra flesta män begår varken våldsdåd, än mindre massmord, även om de hatar och skyller sina egna misslyckanden på kvinnor och feminister. Men det finns onekligen likheter i det tankegods som uttrycks i vissa nätforum i manosfären och i de böcker och artiklar som formulerats av mer etablerade skribenter de senaste åren.

OFFERSKAPET

Både Fredrik Virtanen och Horace Engdahl ser sig som offer för feministerna. Hos Fredrik Virtanen är det den ”mäktiga instagramfeminismen” som slagit hans liv i spillror, hos Horace Engdahl ”de renläriga feministerna” som genom Metoo skapat sexualskräck och en kultur där det ”inte längre är möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor”.

Fredrik Virtanen.  Bild: TT
Fredrik Virtanen.

En offerposition som Horace Engdahl låter illustrera på bokomslaget där den kristna martyren Sankt Sebastian står bunden, naken, genomborrad av pilar.

Horace Engdahl låter den mystiske gestalten Mahuro träda fram ur sitt medvetande och tala till honom ”utan blygsel.” Mahuro säger sanningar om polariteten mellan man och kvinna och drömmer sig tillbaka till den tid då man fick kalla kvinnor för ”mörkögda tärnor” och ”min älva”.

”När Mahuro ser hur män omkring honom panikartat lär sig uttala de godkända fraserna om genus och jämställdhet för att slippa brännmärkas som sexister, tänker han på Titanics sista timma, när människor rusade omkring på däck, ivriga att hitta en plats i en livbåt eller någonting att flyta på. Nu är det manlighetens ståtliga ångare som är på väg till botten. Själv vill Mahuro hellre likna de tappra själar som fortsatte skåla i champagne i förstaklasssalongen ännu när det iskalla vattnet sköljde kring deras fötter. ´Feminismen?´säger Mahuro med glaset i handen. ´Det är sådant som händer. Gudarna leker med oss.” (”De obekymrade”)

Horace Engdahl.  Bild: TT
Horace Engdahl.

Kvinnan är ett mystiskt väsen, svår att förstå sig på. Män är något essentiellt annorlunda. Feminismen ett gudomligt skämt som får manlighetens ståtliga ångare att sjunka, menar Mahuro/Horace.

Fredrik Virtanen är inne på liknande tankegångar när han i intervjuer inför sitt boksläpp återkommer till  ”de vansinniga feministerna” och deras drev mot honom. Han beskriver tiden då han bennyhillade sig fram genom Sverige, alkoholindränkta fester, de många raggen han knappt minns namnen på men även känslan av underläge gentemot kvinnorna. Det var de, inte han som hade den sexuella makten.

Vilket får (bort)förklara scenen som beskrivs i en intervju i Svenska Dagbladet där han enligt den kvinnliga journalisten ska ha tjatat om sex och sedan, när hon avvisar honom, barrikaderar sig utanför hennes hotellrum. En händelse han påstår att han inte minns eftersom den hände under de ”tölpaktiga åren” men inte heller förnekar.

”Tjejer behöver mer sällan tjata. I alla fall är det min upplevelse. Det är ju kvinnor som är åtråvärda och bestämmer över ens bekräftelse. Det som kallas piedestaltänkandet, som Ulf Lundell alltid anklagas för. ­Kvinnorna ser patriarkatet – de som bestämmer, männen ser snarare att det är ni som har makten.”

Oförståelsen inför sin maktposition återkommer på flera ställen i hans bok ”Utan nåd” men även i P1:s Söndagsintervjun (26/5 2019) där programledare Martin Wicklin tar upp en annan incident där Fredrik Virtanen filmat en kvinna han haft sex med och sedan skickar sexfilmen till henne dagen efter. Något kvinnan uppfattade som ett hot men som enligt Fredrik Virtanen bara var ett sätt att tacka för en ”härlig kväll”.

”Jag var patriarkatet som jag avskydde. Den här diskrepensen, hur ska den beskrivas. Jag i spegeln såg ett litet barn, en ledsen pojke. En ful pojke. Fet, ensam liten. Andra såg framgång, makt, 192 cm. Barnet eller buffeln?” (”Utan nåd”)

GENTLEMANNEN

Det försvunna, efterlängtade gentlemannaidealet är även det något som återkommer bland flera nyckelfigurer inom manosfären. Så även hos Horace Engdahl som menade att Jean Claude Arnault borde inrätta en ”livsstilsskola för unga män” där de skulle lära sig att bli just gentlemän.

Metoo, menar Horace Engdahl, har gjort att vi (män) befinner oss ”i en farlig tid”. Inte för att det dödliga våldet mot kvinnor ökat från cirka 13 till 22 fall förra året, inte heller för att tusentals kvinnor våldtas varje år. Nej, farlig tid för att män kan dömas för våldtäkt utifrån flera kvinnors vittnesmål.

Ett uttalande han gjorde efter att våldtäktsdomen mot hans vän Jean Claude Arnault slagits fast.

En ”farlig” tid han liknar vid skräckväldet efter den franska revolutionen, en inkvisition, en häxjakt och beskriver det med följande ord i ”De obekymrade:

”Med förvåning ser man durkdrivna karriärister, som väl vet hur man använder sin attraktionskraft, spela hjälplösa.”

Alexander Bard.  Bild: TT
Alexander Bard.

Även mansaktivisten och antifeminismen Alexander Bard, som numera blivit en frontfigur för en ny mytopoetisk mansrörelse, betonar vikten av ett gentlemannaideal, där äldre män måste fostra yngre män eftersom det blir katastrofalt om kvinnor fostrar män. Här återfinns idéerna om hormoner, biologin och isärhållandet av könen:

”Om du sitter i ett rum med tjejer hela dagarna och pladdrar kommer du aldrig bli man. Du blir kastrerad. Testosteronet i din kropp kommer ut genom passiv aggressivitet och du blir en slusk mot kvinnorna.” (Dagens Nyheter 6/10 2017)

I en artikel i Kit av Jonathan Loxdal där han beskriver hur han åker på mansläger med Alexander Bard så känns narrativet igen. Det är männen som är förlorare, manligheten är förvirrad och krisande, och till råga på allt blir de beskyllda för all världens ondska. När reportern frågar varför de inte en enda gång diskuterar manlig destruktivitet under lägret svarar Bard: ”Därför att det pratas det om i vartenda feministmöte.”

Här handlar det om att återupprätta den essentiella manligheten, den som krossats av kvinnors pladder och skuldbelägganden. Något som i just det här manslägret sker i form av resandet av en totempole utformad som en kuk.

GENUSFLUMMET

En annan som uttryckt oro över den krisande mannen i böcker och artiklar, är överläkaren i psykiatri David Eberhard som i höstas kom med ännu en bok på temat. I ”Det stora köns­experimentet” kallar han genusteorier för kvacksalveri och varnar för att ”pojkar aldrig tidigare uppfostrats så mycket till att bli flickor än nu, i dagens genuscertifierade Sverige”.

David Eberhard är också inne på gentlemannaidealet och berättar i sitt vinterprat (27/12 2018) om betydelsen av att hålla upp dörren för sin fru och bära hennes kassar. Visserligen, medger han, jobbar han heltid, skriver böcker och föreläser och visserligen är det hans fru som vabbar, tar ut all föräldraledighet och har koll på barnens aktiviteter och så vidare. (Han har nio barn, varav fem med sin senaste fru.)

Bild: TT

Men, konstaterar David Eberhard med benäget bistånd av sin fru i vinterpratet, de känner sig ändå jämställda eftersom de valt att ha den uppdelningen. Då är väl allt bra?

Manosfären

En spretig samling män som helst skulle vilja tidsresa tillbaka till ett 50-tal där kvinnor fortfarande var hemmafruar, där män fick vara män och familjens överhuvud. Det är lätt att förstå att Metoo krossat deras illusioner på ett chockartat sätt. Det är lätt att förstå att de kommer fortsätta göra allt i sin makt för att skriva om historien så att Metoo istället liknas vid franska revolutionens sämsta sidor (Horace Engdahl) eller inkvisitionen (Fredrik Virtanen). Metoo som ett karriärhungrigt, manshatande, genusflummande, hämndbegärligt, vansinnigt drev mot männen.

Att identifiera de röda trådarna från de ofrivilliga oskulderna på nätet till etablerade skribenter som delar samma tankegods är inte samma sak som att påstå att de alla är potentiella massmördare. Det finns givetvis en avgörande och viktig skillnad mellan att dela åsikter och att gå från ord till handling på det extrema sätt som en del incelmän gjort i USA.

Men när etablerade, kända, högt uppsatta män i vårt samhälle uttrycker ett svepande förakt mot feminister som ”gått för långt” – eller liknar Metoo vid en inkvisition – är det en falsk historieskrivning som legitimerar incelmännens världsbild och hat. Och därmed finns en faktisk risk för radikalisering och attacker enligt flera experter och myndigheter, bland andra medborgarrättsorganisationer och FBI.

Därför behöver vi envetet fortsätta berätta vår historia. Den som utgör grunden för vad Metoo faktiskt handlade om: mäns sexuella våld, trakasserier och maktutövande mot kvinnor som under historien pågått, och fortfarande pågår, i vartenda land, i varenda kultur, världen över. Och som vi i och med Metoo för första gången uttryckte organiserat i en omfattning som hitintills saknar motstycke.