När en plötslig katastrof inträffar, som när någon älskad går bort, ett terrorattentat eller en naturkatastrof drabbar en stad, har mänskligheten uppfunnit sätt sätt att bearbeta sorgen. Det hålls begravningar, protester. Vi tänder ljus ihop. Kanske omfamnar någon en gammal vän på en regnvåt kyrkotrappa.
Men hur gör vi när något som vår existens är beroende av långsamt tynar bort? Hur sörjer vi en utdragen förlust?
”Jag känner att jag ska till Auschwitz”, sa Anohni Hegarty från bandet Anohni and the Johnsons till The Guardian nyligen när hon var på väg att besöka en av världens lungor, Stora barriärrevet, för första gången.
Uttalandet var drastiskt men inte helt överdrivet. Den pågående massakern av våra korallrev är det mest omfattande massdödandet vi kommer bevittna under vår livstid.
Första gången filmaren David Attenborough dök vid ett korallrev blev han så drabbad av dess skönhet att han slutade andas.
Hans nya film ”Oceans” fullständigt frustar av kärlek till myllret av liv som frodas i reven, i havsskogarna och på sjögräsängarna, som slukar betydligt mer koldioxid än vad samma yta av regnskog gör på land.
Ett myller av färger och former kännetecknar levande korallrev.
Bild:
Shutterstock
En döende stjärna lyser starkare precis innan den slocknar. På samma sätt blir koraller mer dramatiska i sin skönhet när de är nära döden. Fenomenet kallas fluorescens och handlar om att koraller utsöndrar starka pigment av grönt, blått eller rött vid värmestress. Och så har vi blekningen – när koraller i något slags bildlig dödsångest stöter ur sig de alger som ger dem färg och lämnas blekt vita.
Enligt en ny rapport från International coral reef initiative har de senaste årens värmeböljor gjort att över 84 procent av världens korallrev har utsatts för tillräcklig värme för att orsaka blekning. Ett blekt korallrev är inte helt dött, men mycket starkt hotat till livet. I jämförelse med det myller av färg, former och mångfald som är det levande revets kännetecken är det spökbleka korallandskapet en färglös öken.
Världens rev har aldrig upplevt en liknande kris, enligt forskarna. Om vi inte får stopp på upphettningen av haven kan alla korallrev vara döda inom 30 år.
Och det är inte bara upphettningen som sliter framtiden ur havet. I Attenboroughs film är även världens utbredda industriella fiske en massmördare.
Om en bulldozer hade jämnat stora regnskogsområden till marken hade troligtvis protester startats. I havet, poängterar Attenborough, pågår liknande massakrer varje dag i det tysta, men med bottentrålare istället för skogsmaskiner. Här plöjs urgamla sjögräsängar till dy. Hundraåriga svampträdgårdar som är hem till ett myller av liv förstörs på ett ögonblick. Naturen är chanslös.
Endast ett fåtal länder har förbjudit bottentrålare, trots metodens enorma destruktivitet. Tvärtom understöds enligt uppgifter i filmen industriellt överfiske med 20 miljarder dollar varje år.
Resultatet är havsbottnar döda som sönderbombade städer, öde och tysta, kvävda på sina sista andetag. Inte ett hörn av världens hav är skonat. Och i de nät som de småskaliga fiskarna drar in fastnar ofta mer plast än mat.
Greenpeace undersökte bifångsten från ett enda tråldrag med en belgisk bottentrålare i Nordsjön. Resultatet: Över ett ton fisk, eller 11 000 havslevande djur, dumpas döda eller döende överbord.
Bild:
Philip Reynaers / Greenpeace / TT
All död i havet behöver vi hitta sätt att sörja kollektivt. För havet är i så dåligt skick att det är lätt att förlora hopp.
Men, poängterar David Attenborough, sin hoppfulla vana trogen: det finns sätt att få liv i haven igen. Inspirerande projekt pågår i detta nu. Vi har området runt Channel islands utanför Kaliforniens kust, där ett havslandskap i ruiner försågs med fiskestopp. Där ser vi ett återhämtat fiskebestånd och blomstrande havsskogar efter bara några år. Vi ser också att fisk och mångfald återkommer till ett tidigare drabbat område utanför Frankrikes kust i Medelhavet. Och det finns skyddade områden där döda koraller får liv. Att i bilder bevittna hur liv vinner över död är en snudd på religiös upplevelse.
En jättelik undervattenskog vid Channel islands i Kalifornien.
Bild:
Olly Scholey
”Ocean” har premiär samma dag som David Attenborough fyller 99 år. Under hans livstid, förklarar den legendariske filmskaparen, har mänskligheten bevisat att den är destruktiv nog att krossa världens rikaste ekosystem. Vi får hoppas att han hinner uppleva den politiska vändpunkten.
I juni 2025 hålls FN:s stora havskonferens i Frankrike. Då kan världsledarna skapa planetär historia. I dag är knappa tre procent av havsytan skyddad av reservat. Den ytan behöver öka massivt. Enligt filmens beräkningar borde en tredjedel av havsytan vara skyddad för att rädda världen.
Om inte detta görs borde ledarna få den uppenbara frågan: Exakt vad kan vara viktigare?
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
