Den irländska rapgruppen Kneecap är irriterande. Av många olika anledningar. För många olika samhällsgrupper. Men man är irriterande på ett väldigt traditionellt sätt. Vi skulle kunna kalla det en slags vänster-konservatism.
Stora delar av den västerländska pophistorien bygger ju på mer eller mindre väl tonsatta ställningstaganden i frågor som politiskt kodats som ”vänster” eller ”liberala”. Både den amerikanska medborgarrättsrörelsen och varje tonårsgenerations kamp för frihet och lite kul är tätt sammanflätande med popmusiken.
Kneecap driver några av de mest klassiska vänsterfrågorna med vild frenesi och yviga provokationer. Frågan är bara varför man lyckas så bra med det år 2025? Varför något så gammaldags som en popgrupp fortfarande kan positionera sig mitt i kulturkrigets allra sårigaste delar.
Personligen tycker jag att musiken är hemsk.
Men sällan har väl en sådan åsikt om ett popband spelat en så liten roll. Här är politiska ställningstaganden det centrala. Inget av diskussionen kring Kneecap handlar om estetiken — vilket är skönt för oss som tycker att musiken låter som att den svenska pajasrapparen Frej Larsson försökt skriva ett soundtrack till nittiotalsfilmen ”Trainspotting”.
Kneecap kämpar för ett fritt Nordirland och är engagerade i många frågor i den bredare irländska vänsterrörelsen. Men det var deras ställningstaganden kring Israel/Palestina-konflikten på den amerikanska festivalen Coachella förra månaden som katapulterade gruppen till globalt kändisskap. Efter att Kneecap projicerat orden ”Fuck Israel” på en storbildsskärm och uppmanat publiken att vråla ”Free Palestine” startade Sharon Osbourne ett drev mot gruppen. Avbokningar från festivaler följde, och just nu saknar gruppen inresevisum inför sin USA-turné i höst.
Sharon Osbourne ja, Black Sabbath-sångaren och dokusåpadeltagaren Ozzy Osbournes fru. Kneecaps historia är full av den sortens plojiga kontroverser. DJ Provai, en av de tre medlemmarna, blev av med sitt jobb som lärare 2020 när hans chefer fick se en konsertvideo där han hade målat orden ”Brits out” på skinkorna.
Bandet är själva öppna med att det här är en medveten strategi. Det politiska budskapen ska inte kännas allvarliga.
– We wanted to take the seriousness and the sting out of it and incorporate elements of life that we as young people enjoy — like partying and taking Class A drugs, som rapparen Móglaí Bap säger till Los Angeles Times.
Debatten om Kneecap tippade över alla gränser när brittiska medier grävde fram videoklipp där gruppen verkar hylla Hamas och Hizbollah, och även uppmanade till att mörda politiker – gärna någon till höger. Rapgruppen menar att citaten tagits ”ur kontext”. En ursäkt som blir aningen svagare av att just kontexten är bandets egna livespelningar, och att uttalandena gjorts inför en jublande publik.
Man kan tycka att vänstern är värda roligare hjältar – och högern smartare fiender.
Samtidigt är det tydligt att Kneecap fyller ett stort, ekande tomrum med sitt vevande. Kanske behövs den här sortens pajasar, både till höger och vänster, för att dra debatten vidare – eller åtminstone hålla den vid liv.
Ingen debatt är ändå ofta värre än en lite dum sådan.
De som söker ett kompromisslöst och högljutt ställningstagande kring till exempel folkmordet i Gaza hos sina musikaliska idoler får idag vända sig till ett band som Kneecap, eftersom så många andra är så tysta. Fansen får då alltså svälja många tveksamheter på vägen.
Utfallet i åtalet mot Frej Larsson har blivit ”prejudicerande”, vägledande, för liknande fall
Även de som fortfarande är intresserade av yttrandefrihet kan nu tvingas sluta upp bakom irländsk rap – sedan brittiska politiker från både vänster och höger börjat pressa den brittiska Glastonbury-festivalen om att ”tänka sig för väldigt noga” kring sin bokning av Kneecap. Lite på samma sätt som svenska politiker allt oftare börjat ”lyfta frågan” om en rappare som Yasin verkligen ska få spela på en stadsfestival i Umeå eller Borlänge. Och sedan börjat dra in bidrag till dessa festivaler.
Vi får helt enkelt de hjältar vi förtjänar.
I frågan om Yasin och den svenska debatten om ”gangsterrap” har det varit påfallande tyst från en musik- och mediebransch som annars ofta slår sig för bröstet om sin kärlek till yttrandefriheten.
Och rent juridiskt är det faktiskt just Frej Larsson – rapparen som jag var ganska taskig mot tidigare i den här texten – som drivit frågan om svenska hiphopartisters yttrandefrihet allra längst.
2019 åtalades han för hot mot tjänsteman baserat på inlägg på sociala medier om en narkotikapolis som Larsson önskade skulle ”filéas som en gudlfisk”, samt för låten ”Då ska hon skjutas”. Han friades i Stockholms tingsrätt, dömdes i Svea hovrätt och överklagade hela vägen till Högsta domstolen, där han återigen friades 2021.
Utfallet i åtalet mot Frej Larsson har blivit ”prejudicerande”, vägledande, för liknande fall. Och har alltså bidragit till att stärka yttrandefriheten för de mycket mer omdebatterade svenska hiphopartister som är verksamma på topplistorna idag.
Något som alltså inte kom från en samling högstämda kulturdebattörer – utan från konstnären bakom singlar som ”Maddafakka” och album som ”Livin La Vida Larsson”.
Vi kanske helt enkelt borde vara lite mer tacksamma mot våra dåliga rappare?
Det här är något som vi snart kan få anledning att fundera mer på.
Eller åtminstone så fort en svensk politiker som behöver få fart på väljarstödet googlar fram debatten om Kneecap och i samma sökning får en riktad annons om att köpa biljetter till sommarens Way Out West-festival, där våra vänner från Irland (forfarande) är bokade för att spela.
Det är mycket låga odds på att den här frågan också ska dras igenom det svenska debattindustriella komplexet.
Inga större inhemska rapstjärnor har ännu knutits till landets största och viktigaste festival. Debatten om gängkriminalitet och musik verkar man inte riktigt vilja ta.
Men snart kan vi alla tvingas skaffa oss en åsikt om plojig irländsk rap.
UPPDATERING: Medan den här texten gjordes färdig för publicering har debatten redan börjat.
