Babak Behdjou om vad som återstår när världens lidande inte går att översätta i text. 

Sverige medfinansierar bomberna över civila i Gaza genom vapenhandel med Israel. Så länge det pågår betyder Ulf Kristerssons ord ingenting.

Hellre ockuperad än död? Hellre ockuperad än att döda? Det budskapet har precis rört upp en hetsig debatt i Tyskland. Vi behöver ha den i Sverige också, skriver Göran Drougge.

Det nya samhällskontraktet är att du är fri att göra allt själv. Nu med en ny twist: även i krig.

Världen är inte ett fantiserat spöke. Den är en armé av elakhet som min son bär på sina tolvåriga axlar.

Min sambo försökte trösta mig, jag var förtvivlad. Historien hade hunnit ikapp oss ännu en gång.

”Inte krig enligt någon definition”

Militärflygplan cirklar runt den döende jorden, tills de får slut på bränsle. 

En känsla av förstumning har kommit över mig. 

Verkligheterna är inte som zombiefilmerna. I kriser är människan altruistisk. 

Ledarna i Mellanöstern tycks ha tappat förståndet.

Det känns som att dejta en fuckboy. 

De som hävdar att upprustning är enda vägen har minst lika mycket att svara på som de som pläderar för vapenvila, förhandlingar och fred.

Snart röstar riksdagen om DCA-avtalet. Någon politisk debatt har det inte blivit.

Idag har fredstanken över huvud taget ingen plats i vårt allmänna medvetande. Upprustningsfest råder. De statliga stöden till olika fredsorganisationer har dragits in. Men det är fred, inte upprustning, som bygger trygga samhällen.

Militariseringen av våra medvetanden fortgår med oförtruten kraft. Vapenindustrin jublar. Fredsvänner kryper ihop. Klimataktivister oroar sig. Framtiden ställs in.

Hjälparbetare dödas, barn svälter, gravida kvinnor tvingas föda utan vård – och USA skickar vapen och stridsflygplan till de som är ansvariga för lidandet.

Vår ensidiga politik har gjort Sverige sårbart. Upprustningen måste inkludera bättre villkor för arbetare.

Det kan bli krig i Sverige, men ingen ska kunna något och vi behöver ingen sjukvård.