Agneta Stark: Eländet vi upplever är inte något nytt

Stormen tjuter i fönstren. Det visslar i skorstenspiporna. Men när det sakta mojnar ute hör jag skrattmåsarnas fräcka skrik när de dyker runt kyrktornet intill. Det är ändå vår.

Våren betyder längtan efter grönska och dofter, fågelsång, spröda rädisor och ljumma vindar. Vinterjackan hänger håglös i hallen. Kängorna hamnar längst in i skåpet.

Övergången till sommartid virrar till tidsbegrepp och morgonvanor. Men också den är våren.

Men framtidshopp och drömmar om vind i lätta gardiner har svårt att kännas verkliga emot den kanonad av hemska nyheter som dundrar mot mig och alla vecka efter vecka. Mars i Sverige har varit den varmaste marsmånaden sedan 1858. Demokratierna i världen blir färre, och i många länder försvagas demokratiska institutioner. Krigsnyheterna inleder nyhetsrapporteringen dag efter dag. Jag vacklar mellan att ta del och att titta bort.

Den svenska exporten av krigsmateriel slår rekord under de senaste åren, och efterfrågan på vapen ökar. Att Sverige samtidigt är EU:s enda nettoexportör av musik – går det att glädja sig åt det?

Det vi upplever är ju inte nytt, eller det minsta unikt. Pandemier, krig, naturkatastrofer och hunger är självklara inslag i Sveriges historia. Skillnaden är mängden av nyheter och hastigheten i nyhetsförmedlingen, liksom hur långt in i vardagslivet den når, oavsett tid på dygnet. Jag minns:

Energikrisen i början av 1970-talet med bensinransonering och kallt inomhus. HIV/AIDS som började spridas under 1980-talet. Tjernobylkatastrofen år 1986, som gjorde att renkött och insjöfisk blev oätliga inom stora områden i Sverige, liksom svamp, bär och grönsaker.

Den ekonomiska storkrisen på 1990-talet, när den svenska Riksbanken på hösten 1992 satte räntan till 500 procent, fastighetspriserna sjönk, mängder av företag gick i konkurs, medan arbetslösheten rusade i höjden. Krig på Balkan under samma årtionde, med strömmar av flyktingar. Finanskrisen som startade i USA och fortsatte över världen 2008.

Varje sådan kris har lämnat bestående spår i människors liv. Just som det som nu pågår kommer att göra. Ingenting försvinner. De som föddes till 1990-talets arbetslösa föräldrar, de som gick på gymnasiet hemifrån på pandemidistans utan klasskamrater är alla påverkade för livet.

Och våren fortskrider. Snart blommar körsbärsträden i Ukrainas fruktträdgårdar och valnötsträden i Iran. Fågelsträcken drar över Östersjön. Vitsipporna lyser i skogsbackarna. Bomber faller, och hoten om ännu värre förödelse framförs med allt högre tonläge.

Det politiska pladder som bortser från allvaret i världen är outhärdligt. Påståenden som att antisemitism inte har förekommit hos människor födda i Sverige, att klimatpolitiken skulle vara på rätt väg, att grundlagen inte är så viktig eftersom det måste gå undan i lagstiftningen – de utgör pinsamma försök att komma undan ansvar för sådant som politiker faktiskt kan göra någonting åt. Ja, som det faktiskt är deras direkta uppgift att förbättra.

Demokratin i Sverige är värd bättre. Läget i världen kräver en mycket mer seriös och allvarlig politisk debatt i Sverige än den som pågår nu. De unga arbetslösa, de nya vuxna som söker bostad och sin plats i samhället, de som kommit till Sverige för att skapa ett bättre liv, de som lider av förlamande klimatoro, de bräckligaste gamla förtjänar alla en politisk omsorg och djup respekt också i det offentliga samtalet. Så är det inte idag.