Därför kommer jag aldrig att strida för mitt land

Ole Nymoen, en ung tysk frilansjournalist och influencer, har med ett konsekvent och genomtänkt antikrigsbudskap gett den tyska debatten om krig och fred en livgivande injektion.

I juli förra året retade han upp de tyska patrioterna – från höger till vänster – med en artikel mot krigsförberedelser och patriotisk hetsstämning i Die Zeit med den kioskvältande rubriken: ”Jag strida för Tyskland? Aldrig!”

Vansinnigt ilskna tyska militärer och andra angrep honom för att tillhöra den bortskämda generation som fått allt gratis utan att kämpa för något. Han fick även många supportrar som i Nymoen såg någon som vågade – utan att darra på rösten – ge deras kritiska tankar om militarismen en röst.

För att på ett lugnt och resonabelt sätt svara på många av frågorna han fick efter Die Zeit-artikeln har han nu skrivit en bok som kom ut i mars i år på förlaget Rowohlt där han fördjupar sin kritik av militarismen: ”Varför jag aldrig kommer strida för mitt land – mot krigsberedskapen”.

Han fördömer den gigantiska upprustningen och den ensidiga krigspropagandan från politiker och massmedia. Enligt Nymoen syftar propagandan till att bit för bit riva ner fredsviljan hos den allmänna opinionen. Att få bort inställningen som nästan alla, tills helt nyligen, var överens om: Aldrig mera krig.

Nymoen anser att de politiker som idag kräver nationell enighet, krigsförberedelser och patriotisk solidaritet är samma politiker som i decennier arbetat för att undergräva social solidaritet, skurit ner det sociala skyddsnätet och ökat skillnaden mellan fattiga och rika.

Nymoen sluter inte upp bakom propagandan som säger att det ”onda” bara finns på andra sidan nationsgränsen. Han förespråkar istället den klassiska revolutionära internationalismen som ser nationen som en ”fake-konstruktion” som av de styrande alltid använts för att förneka och dölja ojämlikhet, klassmotsättningar och maktstrukturer.

Han svarar även på frågan som många ställt honom, efter artikeln i Die Zeit: ”Vad skulle du ha gjort som medborgare i ett land som invaderades av Hitler?”

Enligt Nymoen är den ofta använda liknelsen med nazismen till för att omänskligförklara ”fienden” till den grad att varje diplomatisk, fredlig löning på konflikten/kriget blir omöjlig.

Dessutom visar han att den tyska nazismens krig hade utrotning av hela folkgrupper – män, kvinnor, barn – som mål i sig. Utrotningen var inte en biprodukt av kriget utan krigets syfte. Enligt Nymoen finns inte detta syfte i exempelvis dagens ryska anfallskrig mot Ukraina.

De som enligt de styrande ska ta på sig det ”hjältemodiga” uppdraget att dö och döda för nationen har, varken i Tyskland, Ukraina eller Ryssland, tillfrågats om de ville välja kriget som lösning på konflikten. När de styrande väljer krigets väg monterar de samtidigt ner demokratin. Helt eller delvis.

Nymoen exemplifierar med hur ivriga ukrainska nationalister – som inte sällan på ett eller annat sätt sluppit undan militärtjänst – hejar på de patruller som ute på stan eller på restauranger/nattklubbar med våld hämtar unga manliga krigsvägrare.

Ole Nymoens grundhållning till kriget är ”hellre ockuperad än död”. Han ser en eventuell ockupation som en etapp på vägen till frihet från slaveri – även sett till den begränsade frihet som råder i praktiken i det nuvarande systemet.

Hans budskap behövs även i Sverige där det militärindustriella komplexet – alltså krigsindustrin, Försvarsmakten, krigsvilliga massmedier och militaristiska politiker från höger till vänster – steg för steg håller på att ta över inte bara det politiska system utan även våra hjärnor.