När kriget inte stannar vid gränsen

Kriget i Libanon utspelar sig långt från Sverige. Ändå är det för många av oss inte långt borta, utan nära, personligt och högst verkligt. För oss är krig inte bara något förflutet, utan ett fortsatt tillstånd.

För den som är född och uppvuxen här, men har rötter i Mellanöstern, är krig sällan något abstrakt. Det finns i hemmet, i berättelserna och i kroppar som bär spår av det som varit. Det lever kvar även när det inte pågår. Till och med i maten finns minnen av det: i rätter som formats av tider präglade av brist, flykt och överlevnad.

De senaste veckornas rapporter om israeliska attacker mot sjukvårdspersonal i Libanon visar hur snabbt avstånd kan upplösas. Det som passerar i nyhetsflödet är inte bara händelser, utan igenkänning.

Min pappa arbetade inom intensivvård på Al Hamshare-sjukhuset i Saida i södra Libanon under krigsåren och fortsatte arbeta där även efteråt, när strider fortfarande pågick i området. År 1992 blev han skjuten inne på sjukhuset, mitt under arbetet med att rädda andras liv. Han överlevde. Hans kollega gjorde det inte.

När jag var liten satt vi ofta i vardagsrummet, jag som var två eller tre år gammal, med mitt stora fluffiga hår och alla färgglada nallar i olika storlekar som pappa hade spelat hem på karnevaler i Landskrona där vi bodde. Jag minns det märkligt tydligt. Den tjocka tv:n som på nära håll kändes som ett solarium. Reporterns ord om dödsfall, massakrer och förhandlingar. Allt detta som en del av kvällen. Doften av timjan och riktig olivolja, och mormors nybakade bröd med svarta frön i. Allas favorit.

Jag minns också den gröna, blommiga soffan. Där kom berättelserna, ibland utan förvarning. Inte som dramatiska återgivningar, utan nästan tvärtom. Baba kunde tala om skottlossning, om människor som skadats eller dött, med ett tonfall som fick det att låta nästan ofarligt, som om det inte var något särskilt. Det fanns en sarkasm i hans sätt att tala, en lätthet som skavde mot innehållet. Som barn tog det tid att förstå vad som egentligen sades.

Ärret på hans lår var lättare att förstå. Det var konkret, synligt och permanent. Ett bevis på att det han berättade inte var avlägset, inte överdrivet och inte ofarligt. När sjukvårdspersonal i Libanon attackeras i dag är det därför inte bara en fråga om internationell humanitär rätt eller geopolitik. Det är också en påminnelse om hur lite som i grunden förändrats, och hur snabbt det som en gång varit kan träda fram igen.

Den pågående upptrappningen i södra Libanon har väckt liknande reaktioner hos många. Inte bara bland vänner här i Sverige, utan också bland familj och vänner i södra Libanon. I samtal med journalistkollegor med bakgrund i regionen återkommer samma erfarenheter: förlorade familjemedlemmar, förstörda hem, liv som brutits upp.

Det är alltså inte bara minnen, utan något som sker i nuet. Jag tänker bland annat på Prescilia Haddad, med rötter i Libanon, som för några dagar sedan var mer personlig än någonsin i SVT:s Morgonstudion. För också journalisten är till slut bara en människa, en del av något större än sig själv.

För några månader sedan reste jag till Libanon för första gången på sexton år. I Ain al-Hilweh mötte jag människor vars vardag sällan ryms i internationella rapporter. Livet där präglas av begränsningar, men också av en envis normalitet som existerar parallellt med osäkerheten.

Det var också där jag lärde mig att skilja mellan olika ljud i himlen: mellan en drönare som övervakar och filmar och en som kan attackera, mellan ljudet av ett stridsflygplan och det som i Libanon kallas Um Kamel. Det var mina kusiner, ännu inte 20 år fyllda, som lärde mig att höra skillnaden. Då gick det fortfarande att tänka på kriget som något på avstånd. Den distansen finns inte längre.

Att växa upp med berättelser om krig innebär inte alltid att förstå dem fullt ut. Men det innebär att vissa ord aldrig blir neutrala. Krig, död, hunger och blod blir en del av språket långt innan man har verktygen att bära deras betydelse.

Under allt detta finns också en annan rädsla: att det som hänt en dag ska glömmas bort, att nästa generation, uppvuxen i trygghet, ska förlora förståelsen för vad människor faktiskt gått igenom. Kanske var det därför berättelserna berättades. Inte alltid rakt, inte alltid utan filter, men tillräckligt ofta för att lämna spår.

Min pappa har aldrig beskrivit sig själv som traumatiserad. I stället har han ofta talat som en historiker eller krigsexpert, med en ton som tonar ned allvaret, ibland nästan avväpnande. I efterhand framstår det snarare som ett sätt att hantera något som annars är svårt att formulera, inte bara för ett barn, utan också för honom själv. Så lever krigets erfarenheter vidare: inte alltid genom tydliga vittnesmål, utan genom sätt att tala, minnas och förhålla sig till det som varit.

I dag rapporterar kollegor från södra Libanon om människor som tvingas lämna sina hem och söka sig till platser som Saida. De beskriver en situation där civila mål återkommande drabbas: bostäder, skolor och broar. Samtidigt fortsätter vardagen så långt det är möjligt. För den som följer utvecklingen på avstånd kan det framstå som ännu en eskalering i en lång rad konflikter. För andra betyder det något annat. Att det som länge uppfattats som historia återigen gör sig påmind.

När jag pratar med min mormor, över telefon eller hemma hos henne, rinner tårarna längs hennes kinder. Inte bara av oro för familjen i Libanon, utan också av rädslan för att historien ska upprepa sig. Hon har alltid berättat, men på senare tid gör hon det oftare. Med kortare mellanrum återkommer hon till hur min morfar mördades och hur hon, tillsammans med sina tio barn, tvingades springa över en öppen gata medan skotten riktades mot dem. Hon berättar också om den taktik man snabbt lärde sig.

Kriget i Libanon är inte nytt. Men för många är det inte heller avslutat. Och när det återvänder är det inte som en nyhet, utan som en erfarenhet.