Somar Al Naher: Stockholm är en stad för mellanchefer

Det finns få saker som är mer irriterande än svenskar som reser utomlands och kommer hem övertygade om att Sverige borde bli mer som landet de just besökt. När vi varit i Frankrike inspireras vi av deras kärlek till det goda livet. Efter en Spanienresa pratar vi om spanjorernas avslappnade ”låt gå”-attityd. Och efter Italien sneglar vi avundsjukt på deras sociala liv med långa middagar med släkt och vänner.

Så nu kommer jag vara en sådan irriterande svensk. I skrivande stund är jag i Berlin, och jag förstår varför många svenskar väljer att flytta hit. Staden är tillåtande. Det märks på människorna – varannan person har piercing, lilafärgat hår, punken lever vidare. Själva staden är både modern och gammal på samma gång; man bevarar det gamla och bygger nytt där det behövs. Det gör att även människan får utrymme att vara rufsig när arkitekturen också tillåts vara det.

Samtidigt läser jag om att Stockholm är på väg att stänga den populära sommarnattklubben Trädgården efter att grannar klagat på ljudnivån. Klubben har funnits i 16 år på tillfälligt bygglov. Området är avsett för hamntrafik, och efter klagomålen har Länsstyrelsen beslutat att riva upp tillståndet.

Så här dödas en stad långsamt. Debatten är inte ny, Stockholm har alltid varit en pretentiös stad byggd för mellanchefer som norm. Inget får sticka ut, inga skavanker, inga genuina uttryck, inget som stör, inga skitiga hörn och definitivt inga vuxna i rosafärgat hår med peace-pins på väskan.

Det är svårt att inte undra varför Stockholm känns så rigid och själlös i jämförelse med Berlin.

I den tyska staden kan man andas, överallt syns regnbågsflaggan och tecken för antifascism. Klotter på väggar är mer regel än undantag. Många konstnärer flyttar hit, liksom folk som vill leva med ökad frihet.

Visst, en förklaring är Berlins historia, det är en stad som genomgått flera omvälvande faser, präglat av andra världskriget som led under både nazismen och senare delades mellan öst och väst, där Östberlin styrdes av DDR. Efter murens fall 1989 har Berlin lärt sig av sin historia. Bland annat att människan behöver det skitiga för att må bra, det kan inte vara full kontroll och fläckfri yta.

Berlin var länge en billig stad efter murens fall. Lokaler stod tomma, hyrorna var låga, det var lätt att ockupera och experimentera. Konstnärer från hela Europa flyttade in och satte sin prägel. Västberlins rykte som en fristad blandades med Östberlins bakgator och en anarkistisk DIY-anda.

Men det handlar inte bara om historia eller pengar. Det finns också något i Berlins själ – en slags ideologisk envishet, bortom lagom. Tyskland har fött både Hitler och Karl Marx. Berlin speglar det och har alltid dragit till sig oppositionella: kommunister, klubbdrottningar, queera aktivister, bohemer, migranter och drömmare. Och i stället för att försöka kontrollera alla dessa människor har Berlin ofta låtit dem hållas. Eller inte orkat bry sig. Vilket i praktiken kan vara samma sak.

Jämfört med Stockholm, som gärna vill vara ordentlig och funktionell och alltid döljer skavankerna. Och när den ska vara lite ”on the edge” så sker det under extremt kontrollerade förhållanden och på låtsas. Hornstull på Södermalm är ett talande exempel, när den nya gallerian i stadsdelen byggdes skulle associationerna gå till New York. Men för att få tillgång till bostäderna där behöver man vara en miljonär. Få bohemer har råd att ens dricka kaffe i Hornstull.

Alla städer som vi älskar att hylla – New York, Berlin, Paris – har en sak gemensamt: mångfald. Städerna får energi av mångkulturen. Utan billiga hyror, stöd till konsten och en tillåtande atmosfär mot människor som sticker ut dör det kreativa.

I Sverige går vi åt motsatt håll. Mot det repressiva och det enformiga, där allt som sticker ut ska bestraffas. Socialdemokraterna tycks livrädda för det skitiga. Moderaterna föraktar det.

Men Stockholm har förutsättningen att vara levande, det närmaste Berlin vi kommer är faktiskt Malmö. Vi behöver inte åka till kontinenten för att lära, vi har det i oss, det räcker med ett besök i den skånska stoltheten för att bli påminda om det.