Göran Greider: Donald Trump är tyvärr värd en eloge

Hökar som vill stifta fred kan alltid få med sig fredsduvorna. Men fredsduvorna får aldrig med sig krigshökarna. Det där sade en välkänd norsk diplomat efter att vapenvilan kommit till Gaza. Därmed deklarerade han en dyster sanning, som jag tror att varje fredsförespråkare kan känna tyngden av. Och ibland har svårt att hantera. 

Att Donald Trump nu kan skryta med att han lyckats få slut på – i alla fall tills vidare – ett av de värsta krigen i modern historia, kan nog kännas svårt att smälta för många. Han skryter, han vill skaffa sig ett fredspris och man äcklas när man hör det. 

Samme Trump skickar ju soldater till amerikanska städer, hotar Venezuela med invasion, döper om försvarsdepartementet till krigsdepartementet och har inte uteslutit amerikansk militär för att komma åt Grönland i syfte att göra Amerika stort igen. Bokstavligen stort.

Självklart litar ingen normal människa på narcissisten Donald Trump. Men ibland går misstron fel. Själv tyckte jag det var bra gjort av Donald Trump att försöka tala med Putin om ett slut på kriget mot Ukraina. Många – både till höger och vänster – avfärdade redan från början, innan de ens ägt rum, den amerikanske presidentens fredssamtal med Putin i Alaska som ett spektakel. 

Jag gjorde det inte. Jag tyckte det var bra att han försökte. Den förre amerikanske presidenten Joe Biden borde ha försökt sig på det för flera år sedan och Biden hade sannolikt kunna göra det mycket bättre än Trump. 

Men även sedan fronterna i Ukraina sedan länge stelnat och bara ett hemskt och fullständigt meningslöst ställningskrig återstår har hökarna i det militär-industriella etablissemanget, sida vid sida med snart sagt alla europeiska ledare, avfärdat varje idé om samtal och diplomati gentemot Ryssland. 

Under tiden dör otaliga människor, soldater på båda sidor och civila i Ukraina. Och nästan ingen vågar i den offentliga debatten förorda några som helst diplomatiska försök och än mindre kritisera den enorma militära upprustning som nu gör världen osäkrare och otryggare för var dag som går. 

För någon vecka sedan talade författaren Lena Andersson i SVT:s 30 minuter om att freden har ett egenvärde. Hon blev genast anklagad for att gå det ryska narrativets ärenden. Jag brukar sällan uppskatta Lena Anderssons politiska utflykter, men här gjorde jag definitiv det. Hon var modig. 

Vi lever i sällsamma beredskapstider och debatten smalnar av och debattörer räds att stämplas som landsförrädare eller nativa idioter. Det krävdes således en hök i Vita Huset för att pressa de regerande hökarna i Israel att gå med på vapenstilleståndet – något som Biden aldrig förmådde – och det kanske kommer att krävas en hök för att åtminstone inleda någon sorts dialog med det ryska imperiet, hur utsiktslöst det för närvarande än verkar.

Nu vet vi inte alls hur hållbar vapenvilan i Gaza blir. Det palestinska folket har alla skäl att oroa sig, inte minst för att de aggressiva bosättarna på Västbanken fortsätter att stjäla land och fördriva folk. Det grundläggande folkrättsliga övergreppet på det palestinska folket kvarstår. Men det omedelbara dödandet och mördandet har för närvarade upphört. Liv räddas. Barn kan sova. Äta. Leka.  

Jag kan inte se annat än att det faktiskt är denne Donald Trump som vi har att tacka för detta – även om den avgörande anledningen till att han pressade Israel var den amerikanska oron över att all kontroll över Israel tycktes gå förlorad när landet bombade Qatar. En viktig komponenten i det som återstår av den amerikanska världsordningen var hotad. Förmodligen är det också så att Trump helt enkelt inte är så förtjust i krig av det skälet att de är dyrbara.  

Ska duvorna tacka en krigshök? Det tar emot, men det bör göras. Vi bör, när det är rimligt, överge impulsen att omedelbart dela in de politiska aktörerna i absolut onda och absolut goda och hellre istället se till de handlingar de begår eller de fredsuppgörelser de eventuellt kan nå.